Aftonbladet – 27 mars 1849, sida 1

Halen och Stadet, så Skulle Jag anda Icke Iiranga hvad som är min öfvertygelse. Efter öfverläggning förkunnade domstolen följande utslag: I grund af 3355:e och 80:e artiklarne i Code dinstruction criminelle, och emedan hr Gregoire, Ernest, vägrar att svara inför domstolen, oaktadt den honom tillhandakomna stämning; ådömer domstolen, på yrkande af allmänna åklegaremakten, br Gregoire 400 francs böter. Gregoire drager sig tillbaka mot domsalens ingång. Ordföranden. Uppläs vittnets skriftligen antecknade berättelse. oGregoire (Ernest) 47 år gammal, boende i Paris, vid gatan S:t Lazare, M 122, hörd den 26 Juli 1848, inför hr Ernest Bertrand, instruktionsdomare: Såsom ordförande i Le Club des Prevoyans, hat jag stått i förhållanden till Le Club des Clubs, och vetat att flera bland dess ledamöter sammanträdde hvar afton hos Ledru Rollin. Detta utskott sysselsatte sig med valen. Penningar öfverlemnades åt detsamma, till afsändning åt dess ombud i landsorten, dem det kallade missionärer eller apostlar. Detta utskott motsatte sig valet af flera bland provisoriska styrelsens ledamöter, isynnerhet GarnierPagts. Den 40 April gick jag att förena mig med vakten hos tidningen la Commune de Paris, emedan den berättades ärna verksamt försvara ordningen. När jag inkommit, sade man mig att jag icke kunde komma ut igen. Delair, Lebreton och Leugier drogo mig afsides och frågade om jag vore för Blanqui; jag svarade nekande, och man gaf mig vapen. Nu tilldrog sig någonting, som hos mig föranledde misstankan att man ärnade skräma motpartiet. Sobrier sade åt Pawlowski att i tidningarne borde förkunnas om en erhållen tillvest af 30,000 anhängare, och att man räknade 500 man i vapen. För tillfället utgjordes samlingen af 55, mot aftonen anlände 60 till 70; och det nämndes atr lifemedel blifvit skickade af polisprefekturen. Den 45 Maj skulle jag fara från Paris, i ett uppdrag af utrikesministern; ministern tillsade mig emelertid att uppskjuta afresan, till dess jag fått veta utgången af interpellationen om Polen; han gaf mig ett inträdeskort till nationalförsamlingen. Jag kunde der icke finna någon plats på läktarne; utan begaf mig ned i stora förmaket. Inkommen dit, såg jag hr de Lamartine förföljd af 4 personer, nämligen, Albert, representant; Honneau redaktör af Commune, och en artillerikapten, som man sedan sagt mig heta Lavirron; men den fjerde var och förblef mig obekant. Det var en liten figur, med finnigt ansigte. Jag följde dem till bibliotekstörmaket. I det ögonblick jag nalkades dem, sade Honnesu till Lamartine: Vi äro ombud, som hafva en ansökning att öfverlemna vid nationalförsamlingens skrank; var god och skaffa oss tillträde! — Lamartine svarade att detta vägrades bestämdt af Nationalförsamlingens ordningsstadgar. I detsamma varseblefs jag af Albert, som sannolikt tog mig för någon af sitt sällskap, och sade åt mig: Här finns folk tillräckligt i dag; men jag skall, besitta mig (foutre 1, ha ut dem igenom fönstren allesamman,. Då fanns likväl ej en enda obehörig inkommen i rummet. Jag svarade: Huru kan nåeonting sådant falla er in! Jag lade med detsamma min hand på hans axel och betraktade honom. Jeg erinrade honom att jag den 24 Februari hade förekommit att den provisoriska styrelsen icke blef utkastad genom fönstret, af hepen, scm redan brutit sig in genom aila portarne. Det mins jag nog — inföll han — ;men vi veto fosterlandsvänner, vi, och det här är aristokrater och reaktionärer. Ja, jag skall, besitta mig, vräka ut dem igenom fönstren ! Jag föreställde honom att han vore en hederlig och ansedd man: att han hade en vacker roll att spela: att han ännu kunde hindra hopen från att storma in, men att han efteråt icke kunde styra den, ehuru den blott vore ett verktyg. — Han tycktes begynna lyssna till mina föreställningar; men artillerikaptenen slog nu häftigt på sin sabel cch ropade: I himlens namn! Är du rädd? Gå på du! Jag skall följa efter; och går du inte, så skall jag laga att du går. Jag har mitt uppdreg, jag så väl sem du. I detsamma hörde jag Honneau säga ät Lamartine: En gång för alla: Vill ni skaffa oss tillträde i nationalförsamlingen? — Ncej, svarade Lamartine ; det skulle vara mot min pligt — Honneau förde nu handen under räcken, och sade: Om ni inte skaffar oss in, så skola vi tåga ditin öfver er! — Ni kan mörda mig, — svarade Lamartine — men så länge jag lefver, kommer ni icke att följa mig in i församlingssalen. Thomasson, vaktmästare hos utrikesministern, saae mig att han märkt handtaget till en dolk, när Honneau stack banden under råcken. Jeg vet icke hvart Honneau sedan tog vägen; men Albert och Lavirron hade under tiden satt sig på en bänk, cch samspråkade med hvarannan. Jag och Thomasson, som trädt emellan Honneau och Lamartine, följde den sistnämnde till församlingssalens venstra ingångsdörr. Der bad ban mig att hålla igen dörren, och jag gjorde så, omkring 4 eller 5 minuter; men cn representant tvang mig då att taga bort handen. Han gick in, och en hop främmande, som emellertid banat sig väg till förmaket, trängde sig efter honom. KL. var då 25 minuter öfver 4. Jag följde svärmen in, och såg att andra skockar skaffat sig ingång genom de öfriga dörrarne. Omkring 100 främmande tycktes befinna sig i salen. Raspail steg nu i tribunen, men hade svårt att få ljud. Blanqui steg dit efter honom. När representanten Milhons protesterade deremot, hoppade tre personer upp på ett bord, för att kasta sig öfver skranket, och repade att de skulle strypa honcm. Jag vräkte omkull den ene och hindrade cen annan att framtränga längre; härvid biträddes jag af cn vaktmästare vid namn Gervais. Vittnet hade sedan talat åter med Albert, och tyckt att han osade bränvin. Vittnet såg Sobrier i tribunen, och tyckte honom vara drucken. vår Beau, Sobriers rättegångsbiträde: I anleding af det ena bland de två af instruktionsdomaren efteråt gjorda tilläggen, till den af honom an.ecknade vittnesberättelsen, får jag erinra att Sobriers helsa, likasom hans tycke, vägrar honcm bestämdt all annan dryck än vatten, (Forts.) UTRIEES. Tidigt på förmiddagen ankommen utländsk ost medförde tidningar från London och Augs