Aftonbladet – 27 mars 1849, sida 1

DET ERLEOT CT HÖGMÅLSRANSAKNINGEN I BOURGES, ANGÅENDE MAJUPPRORET. (Forts. från gårdagsbl.) Viltnesförhöret den 11 Mars. Tionde vittnet, Lehure, advokat i Paris, tillfrågad om han känt de anklagade före de tilldragelser, som omnämnas i stämningen, svarade, att han endast hade sett hrr Blanqui, Raspail och Courtais. Ordföranden. Ni besökte den 43 Blanquis klubb, hvad tilldrog sig der? Lehure. En för mig okänd person besteg tribunen och förkunnade att man borde genast ålägga en utskyld, med högst betydlig tillvext i män af den skattskyldiges förmögenhet: att hvar och en sjuk borde ega rätt till fri helsovård på statens bekostnad, m. m., samt att man borde genast tåga till nationalförsamlingen och utan uppskof tilltvinga sig dess bifall till dessa förslag. En af klubbens ledamöter — jag tror det var hr Flotte, ehuru jag ej kan säga det med visshet — förklarade, att de nyss afhörda förslagen voro så våldsamma, att de skulle kunna passa för någon förledare från polisen (agent provocateur). — Blanqui tog i detsamma ordet och yttrade, att man borde afhålla sig från våldsamheter, och att man ändå skulle i sinom tid erhålla allt hvad man önskade. Den 45 Maj var jag bland nationalgardets pikett vid inre porten af nationalförsamlingens gård, mnärmast Bourgognetorget. Vår styrka utgjordes af 150 nationalgardister, under befäl af kapten Goubault. Omkring kl. V, till 2 ropades att manifestationståget anlände. Jag skyndade att taga mitt gevär; men större delen af kamraterna hade gått sin väg, och de qvarvarande utgjorde blott omkring 25 man. Piketten hade icke heller blifvit förberedd på hvad som skulle hända; det enda hvarmed m:r Goubault gaf en antydan derom, bestod i följande ord, yttrade vid vår ankomst till nationalgardespalatset: Omständigheterna äro allvarsamma; vi behöfva kanske all vår kraft, i förening med all möjlig varsamhet ! Folket sökte att på alla håll komma öfver muren bredvid porten; jag ville hindra det med mitt gevär; men en stadsvakt erinrade då att jag endast äfventyrade att bli ihjälslagen. I sjelfva verket voro vi nu icke mer än 7 till 8 man i vapen; och af så få menniskor skulle ett försök att med våld motstå den ofantliga skaran endast kunnat leda till vårt förderf, utan all nytta för ordningens upprätthållande. En serskild flock hade bildat sig på gården, nära porten, och stod der lyssnande på två eller tre talare. En ibland desse yttrade: Man har nu bedragit oss länge nog, vi måste ha ett slut: man måste sopa bort allt det här,. Han talade med en sådan häftighet, att jag yttrade till en af nationalgardisterna bredvid mig: Mcningen tycks vara att slå ibjäl dem allesammans, — jag syftade härvid på dei detta ögonblick af folkmassan kringhvärfda representanterna. Ordföranden. Kände ni ingen bland dem, som befunno sig i den nyss anförda flocken? Lehure. Jag har här tyckt mig igenkänna en bland de anklagade, Quentin, men jag är icke viss derpå. Elfte vittnet Lagrange, 46 år gammal, advokat. Den 45 Maj begaf jag mig till nationalförsamlingen hvaraf jag är ledamot. Vid ankomsten till Pont de la Concorde, märkte jag med förvåning att ingen talrikare vakt fanns på bron, än omkring 30 man, som stodo vid broändan, åt torget till... Jag yttrade min förundran häröfver för br Golovin, som jag träffat på vägen, och som äfven begaf sig till nationalförsamlingen. När vi kort förut bade på nya Luxemburgsgatan sett början af klubbtåget med sina fanor sätta sig i rörelse, anmärkte Golovin: Jag har sagt er förut, att denna demonstration skulle bli betydligare än ni trodde; också har en enda person utkastat mer än 40,000 francs derpå. — Jag var redan i nationalförsamlingens stora förmak, när oväsendet på gården begynte. För att närmare kunna betrakta hvad som hände, steg jag upp till balustraden ofvanför pelargården. Jag märkte då att hela tåget redan kommit öfver bron, och att platsen utanför gallerporten redan var uppfylld med menniskor i blus. Det egentliga tåget defilerade deremot nu genöm Bourgognegatan; i detsamma hörde jag utanför gallret ropas: Ned med Lamartinen, och såg två eller tre personer i blus försöka att klättra öfver gallerporten. Mobilgardet hade vid detta iilifälle bajonetten instucken i patronköket. När jag hörde ropas ned med Lamartine, sprang jag utför trappan och skyndade till bonom. Jag fattade honom vid handen, förklarade att han kunde räkna på mig, och drog honom med mig till den lilla gallerporten på högra sidan, under det den stora öppnades af den påträngande massan. Jag följde bonom sedan in i församlingsrummet, men innan vi kommo dit, och ännu voro i det innersta förmaket, trädde fyra bland vårt fremmande mot oss, liksom för att En af dem yttrade: så Lamartine, ni kan Vara en stor poet; men man har icke förtroende till er som statsman. Lamartine frågade dem hvad de ville, bvarpå en annan ibland dem svarade att de vore folkets ombud och hade en ensökning att ingifva hos nationalförsamlingen. Lamartine erinrade då om förbudet emot ingifvande af ansökningar på anheat vis, än genom ledan.öterne; men tillade att om de ville lemna ansökningen åt honcm, så skulle ban öfverlemna den åt presidenten. Den som talat först, trädde ou hastigt emot Lamartinc, och sade under häftiga ätbörder: Ni har länge nog gjort vers och vackra fraser åt oss; nu fordrar folket annat, och jag Vill språka sjelf med nationalförsamlingen!, När Lamartine härvid förblef tyst, och endast svarade med en föraktfull blick, frågade jag talaren med allvarsam ton, hvad som berättigade honom att i detta rum tala å folkets vägnar. De tre öfriga ropade då: Hvad! Det är ju representanten Albert ? Jag sade nu till Albert: Er plats är icke här, utan derinne bland församlingen! — Albert hade härvid ingenting att säga; men en af de tre andra, som jag sedan hört kallas Quentin, begynte föra ett ännu häftigare språk emot Lamartine, i samma syfte som Alberts föregående vttranden. — Orderannt erinrar