Aftonbladet – 26 mars 1849, sida 3

MI I mig från stället förr än de voro borta. HSLEMLILE IVUG I AMlldUnlttL, IIICSE DeOStacnHacC al plolmonkakor och grönsaker, som våra svenska magar icke voro vanda vid; ty sällan kunde man skaffa sig godt kött och soppa, hvarpå också soldaten satte föga värde. Spickematen, eller det kära svenska så kallade soflet, var nästan förbi, och ingen hade tid att förse sig dermed; de sura svarta råglimporna gjorde också hvad de kunde till illamåendets befordrande, och kunde man nästan på afstånd erfara; hvarest en svensk bataljon framgått på fälten, under hela tiden under slutet af Augusti och början af September, och Keventers beska droppar kunde sällan förekomma täta recidiver, om de äfven funnos att tillgå, hvilket icke alltid var fallet, till följd af fältapothekets täta flyttningar, hvarest dessa annars fabricerades i parti, hvilket sedermera granskade räkningar hafva visat. Min belägenhet i början var just icke behaglig; men den blef bättre, och då jag kunde finna, att man gick framåt till nya händelser — och det var nog på den tiden — blef jag rask igen, samt sattes icke i nödvändighet att marodera, ehuru det såg nästan ut, vid några tillfällen, som om jag skulle blifva hors de combats, hvilket under ett aktivt krig är den värsta föreställning man kan hafva. Efter att hafva varit åtskilliga gånger, ehuru icke allvarsamt, besvärad af magplågor, och sedan jag om aftonen varit i högqvarteret samt inhemtat dagens nyheter och dispositionerna för morgondagen, och något språkat, sora vanligt sker i expeditionsrummen, öfver, den gången, härförarens dåliga humör, de snäsor några vederbörande fått för infanteriets illa valda ställning med mera dylikt adjutanturen tillhörande kackel, begaf jag mig ner i mitt anvista qvarter nedanför borgruinen till mitt läger af utbredd halm på skolhusgolfvet i byn Rödike, der jag och några dussin andra oftast klefvo öfver hvarandra, för att icke just alltid hemta frisk luft bakom knutarne. Vid ett sådant tillfälle, då jag begifvit mig till yttre sidan af byen, gick trumpeten till uppbrott från borgen, och jag blef qvarglömd, då alla kamrater, hals öfver hufvud, med pick och pack, skyndade sig till sina kårer, under det jag icke kunde begifva Min beläI genhet var i sanning bedröflig, och ökades med I föreställningen att jag ej skulle få vara med vid det I fältslag jag förutsett oförtöfvadt borde inträffa. Jag var emedlertid lyckligtvis icke fången; och på trossen, som vid dagningen körde genom byen, kastade jag mig uti först kommande halmlass, der jag befann mig temligen väl placerad och lugnad, sedan jag tagit befälet af formannen, som lydde åtminstone min sabel mer än mina kraftfulla plattyska ord. Jag I var ej heller ensam om detta sätt att följa med; ty laf en framryckande armåe, hvilket sällan öfverbefä!et eljest får se eller kan med bästa vilja i verlden föreän vi äldre kunde befria sig från visse olägenheter, Jen mängd af manskapet, som voro konvalescenter, Ibefunno sig äfven här och der på det långa, ständigt växande tåget af furageoch andra trossvagnar. Detta förhållande gaf mig också tillfälle att något beskåda huru det lefves och hushållas inom komma genom order och föreskrifter: allt framkallande en mängd reflexioner och episoder utur mitt minne, som man kan öfverhoppa om man så vill, Imen som dock tillhöra krigsscener af ett ögonvittne. Sid. 48 får man ganska oförbehållsamt del af hr statsrådes tankar om förvillade folkmassor, samt om bästa sättet att stäfja ideologerne och återföra de nedblodade samhällenax till ordning; hvarvid Radetzky och Jellachich (hvarföre icke äfven Windischgrätz?) erhålla sin vederbörliga mention honorable. Hr af Wingård säger, efter en förutgåendel klagan öfver demagogiska personers, ingrepp i militära ämnen,: Hur kan en gammal knekt, som sett verlden pål temligen nära håll och icke saknar någon erfarenket, härvid bibehålla lugnet och smälta hvad han hör och ser, ehuru han förmodar att militären en gång ännu gör sig känd. Nej, det är omöjligt! Ty hvilka är det väl, som nu söka återföra de nedblodade samhällena till någon slags ordning efter exalterade ledares och poikars öfverdåd, om ej just barska, icke resonerande krutgubbar och deras gelikar? Den ena händelsen efter den andra visar tydligt, att ideologernas tilltagsenhet icke kan stäfjas utan att man sticker starren på dem med värjspelsen — man må mangla dem med sanningar och ord, så mycket som helst: ingenting, knappast olyckan, förer dem till sans, utom trepancringen med sabeln. Jemför till exempel Lamartines ändlösa tal med gubben Radetzkys och Jellachicks kraftfulla men korta svar och ord (ty Napoleons, äfvensom Salomos ordspråksbok äro glömda) samt säg sedan, om pennan eller svärdet är det bästa vapnet, hvarmed ordningen kan befordras. Förf. hade vid ett vwvisst tillfälle fått det svåra uppdraget, att söka rätl på general Boye, chefen för 7:de brigaden, för att meddela honom en underrättelse om Vandammes nederlag, och i förening med denna notis gifva honom en vigtig order från I. K. H. Kronprinsen. Beskrifningen på förf:s äfventyr under resan att igenfinna Boye hör till det egnaste man i den genren kan läsa. Till en början råkadel förf. pvgamla vännen Edenhjeln, hos hvilkenli han litet vederqvickte sig. Härvid får man läsa ! en episod rörande en ung militär, hvilken, i) fall han fått en längre lifstid, tvifvelsutan blifvit fullpantad statsman och krigsminister,. Såsom det säkert intresserar publiken, att höra i hvad dager ett svenskt statsråd ser en ung person, af hvilken han lofvar sig något så stort, tillåta vi oss anföra episoden oafkortad: Under det vi lågo och emorde oss enligt råd och lägenbet, småskrattade min för det mesta allvarsamma vän (Edenbjelm) och frådade mig, om jag såg något som passerade framme vid brasan, från hvilken vi lågo på ctt godt afstånd, ehuru vi likväl kunde se hvad man der förehade sig med fälvifvets små bestyr. Jag kunde verkligen heller icke hålla mig för skratt, då jag såg cn gammal konstapel af Götha artilleri finkamma unga baron, såsom chefens, generalen baron Silfverskjölds nyss från Carlbergs krigsakademi komne, utmärkt hyggliga, enda son vanligen kallades, hvilken nu gick igenom graderne under aktiv kampanj vid ett af Edenhjelms batterier, men som vid sina 44 eller 45 år svårare mm I som åtfölja snusklifvet i fält. Konstapelns blanka messingskam blänk e mot elden, och dess grofva, alldeles icke graciösa hand lärer icke förts med erfordlig lätthet, utan med verkligt besked, ty gossen grinade erbarmligen. Scenen var verkligen i sitt slag rörande, ehuru vi äldre, förstockade sällar icke togo den annorlunda än sem skulle Get så vara, och Edenhjelms torra infall: hvad tror du chefinnan skulle säga, om hon såge huru vi gå åt hennes Calle, minskade icke vår munterhet. Detta fordrar dock en liten erplikation, innan vi gå till några reflexioner i ämnet; — vi kallade nemligen den ömma, älskvärda friherrinnan vanligtvis mellan oss chefinnan, som väl hade kunnat skämma bort sin älskling, om kon fått hafva honom hemma, under I det gubben fadern, som hade varit med i sina da-!l 1 f r