Aftonbladet – 26 mars 1849, sida 3

eländen. Pa frågan hvar jag kunde träffa general Boye, fick jag hänvisning att begifva mig in uti byn, der han skulle finnas 1 kyrkan, eller egentligen vid kyrkmuren, der man sist sett honom. Ju närmare jag avancerade i byn, ju förfärligare visade sig ödeläggelsen, och svenska soldaterna l!ågo öfverallt djupt sofvande bland döda fransoser, hästar och sönderslagna vapen samt annat skräp och tömda tornistrar, Af en gäspande jägare frågade jag om de hade slagits så tappert i byn; men han, som omorgnad, var icke beredd på att skryta, och svarade hastigt — hvartill den tomma kappsäcken, som låg bredvid honom, måhända gaf någon anledning — nej, vi kommo så sent hit i natt, hvarföre, då vi funno byn tom, vi fingo lof här lägga oss, för att hvila litetn. Jag begaf mig då vidare och träffade Beye, som sagdt var, nedanför kyrkomuren, der bataljen varit skarpast, liggande på ryggen med ansigtet mot den uppgående solen, med vidöppen mun, snarkande förfärligt. Han hade verkligen valt en egen position för sin ro och hylia, såsom vittnande om den käcke muntra mannens personlighet; ty han låg bland de flesta döda fransoserne, med ryggen mot en skiuten, uppsvälld höst, mellan dess utsträckta ben, der han hade bäddat åt sig och sin kantin på sin utbredda kappa, med hästbuken till hufvudgärd. Det var emedlertid omöjligt att få konom vaken med rop eller ord, wan måste jag stiga af för att ruska på honom; men härmed ver till en början föga vunnet, ehuru jag till och med fägnade mig öfver, att efter mycket sökande, för att gifva honom order, ändtligen hafva funnit honom lefvande bland så många döda. Jag fick dock icke annat än det kortvilliga svaret: låt mig vara i fred, hvarvid han vände sig litet på sin sköna hufvudgärd. Jo, det skall du sen, blef mitt svar; nej, du får utbyta den döde hästen mot cen lefyande och rida käckt som vanligt för rusthållet, ty jag bar order för dig) Tala vid Platen härom,, svarade ban och började åter snarka igen, samt drog mössan ner för ögonen i den nya position han tagit, då äfven uti den solen började besvära honom. Majoren och Johaniterriddaren Fredrik Theodor von Platen, chefen för Boyes stab och hans högra hand vid alla tillfällen, käck och utmärkt rask karl — som sedan följde sin gamla chef då han blef divisionsgeneral och reste med honom på alla dess mönstringar äfven i Vermland, dervid vi många gånger roade oss med Boye öfver kans belägenhet uti den ödsliga tyska byn — träffade jag ändtligen vid visiteringen af förposterna. Nu slogs larm genast och trupperna ordnades vederbörligen till afmarsch, innan vi infunno oss hos den sofvande, som Platen — hvilken också var en lustig kurre — sade sig nog veta huru man skulle få vaken. Vi satte oss bredvid honom och började slamra uti hans kantin, för att taga oss en liten förfriskning på morgonqvisten, under det vi pratade, att vi sku!le passa på medan han sof, ty om han vaknade skulle han ioke lemna oss mycket qvar. Genast vaknade han, satte sig upp och ropade: halt gossar! j skolen så fan heller; med skall jag vara åtmi e. Nåbvad var det du sade för en stund, min kära fiygande Mercurius, uträttade du hvad jag bad dig? sade han till mig, mumsande på en brödbit efter en klunk, som Platen räckt honom i en liten turalare, med tillsägelsen: lagem skola kaplanerna hafva: allt är i ordning, kom ru upp, så kan Wingård berätta resten. Jag gjorde då reda för mitt uppdrag och sade hvod jog hade vidare i aniedning deraf att observera. Vi hjelpte honom derefter, icke utan svårighet, på den framledda hästen. då sällskapet sedan for utaf, och skötte han sig bra, när han väl hunppit skaka sig litet ner i sadeln. Om samma general Boye löser man litet längre fram en träffande karakteristik, tillika åtföljd af en rörande anekdot om denne mans metod att betala sina skulder: Han (Boye) skulle varit en Windischgrätz eiler Brandenburg i våra dagar, och var dock på den tiden en ganska populär man, intill dess hans lättsinnighet i penningeaffärer och spelvana nedsatt hans ansecnde och slutligen gjort honom ohjelplig, äfven för dess höge välgörare och vän, Carl Johan, som ofta med stort ädelmod understödde den käcke krigskamraten, intill dess han insåg det vara förgäfves. sprakande qvick och pratsam utan tand för tunga, sårade han sällan någon, som han hade aktning för, under det han muntert gäckade något hvar då han ville roa sig och andra samt afleda väl grundade anmärkningar. Jag var i mycken beröring med honom de sednare åren under dess många mönstringresor genom Wermland, der han syntes trifvas gerna, bland denna orts fryntliga menniskor; och der han icke alltid ansågs endast scm en derangerad lustig broder. Nog minnes jag ganska väl, att han, utan penningar och kredit, lät mig betala och sjelf låna upp kostnaderna för mönsterherrens resor från första fjerdingsvägen ill den sista inom orten, utan att jag någonsin spelat kort med honom; ty jag ansåg det högst opassande att låta honom med tomma fickor och sin höga värdighet fara tiggande orten omkring och trassla in sig der, som niåhända annorstädes skett. tan ville visserligen vid resornas slut, då vi uppgjorde vår räkning och hvad han kontant hade fått utur min resckassa, godtgöra mig med skuldförbindelser, hvilka jag nogsamt såg att han på utlofvad tid svårligen skulle kunnat betala; och jog fäste derföre hans uppmärksamhet derpå, ett detta vore verkliga hedersskulder, hvilka jag hoppades att han skulle I sinom tid betala och på hvilka jag således aldrig tog några förbindelser, hvarvid han alltid uti sin ättsinnighet sade: ja, om jag hade många sådana björnar, som du, skulle allt gå bra med liqvideranlet af mina skulder.. Men hvad tyckes? Under en riksdag kom han springande efter mig nere uti kyrkobrinken, då jag skulle gå till riddarhuset, då nyss inländ från slottet, der han af konungen hade fått några större sedlar, stack på mig en,som i det närmaste betäckte min fordran, samt sade: tag den, y om jag går några steg till förbi knuten, är jag af med den till någon mindre tålig och beskedlig fordringsägare än du, som ej ens påmint nig om min skuld, och du har visserligen aldrig rott jag skulle betala dig; huru lyckligt var det cke, att vi icke hafva något skriftligt mellan ss, då i sådant fall extra näsor nu skulle kommit ör att blanda sig i liqviden. Såsom vi ej med flere citater vilja taga kärvan ur häftet, hänvisa vi läsaren till boken jelf för att njuta af en mängd andra anekdoer, bland hvilka händelsen vid generalkrigskommissarien Billberghs kalas i Rosslau (sid. 65) cke hör till de minst pikanta. Förf. slutar ned att underrätta oss, det af hans Minnen venne häften till, således in summa tolf, skola ara att förvänta. Han önskar sin publik en godt ytt år, och låter ridån för denna gången falla, Do desde kent fue (Införes på begäran.) De possessionater och idkare af landtyruk, hvilka åstunda att, på de grunder, hvilka innas angifne i Aftonbladet för den 15i denna nånad. bilda ett bolag för Stockholms län.