Aftonbladet – 26 mars 1849, sida 3

Pn Or OD DUMMA OM VAA VN ögonblickliga fördom och trånga åsigter i af seende på deras sanna intressen och erhåll: deras röster vid valen till representationen och denna förordning kan i sjelfva verket be traktas såsom det mest reaktionära steg, son sedan år 1807 vidtagits i den preussiska lag stiftningen. LITTERATUR. Minnen af händelser och förhållanden under er lång lefnad, af Joh. af Wingård. 10:de h. Då Aftonbladet nyligen anmält 9:de häftet a dessa Minnen, hehöfva vi om det derpå följan de, för ett par veckor sedan i bokhandeln synliga, endast nämna, att det öfverhufvud besit ter samma utmärkande egenskaper som de fö. regående syskonen. I detta häfte synes förf. dock yttra sig med mera, om vi så få kalla det, re: serve i åtskilliga afseenden, och han tyckes e hafva lemnat alldeles så fria tyglar åt sin stil Han börjar här med ett Förord) (något, som han eljest icke brukar), och hvaruti han anför orsakerna till det slags skrifsätt han begagnat. Han anser att tvifvelsutan mången misstyckt det, men tror likväl, att man förlåtit hans som oftast influtna tillfälliga reflexioner, emedar han fortfarande finner sig ega ett ganska betydligt antal läsare. Vi kunna ej annat än hjertligt gratulera härtill. Herr statsrådet säger: Jag har dock ett ganska stort antal läsare, soni just tycka om detta slags blandgods såsom lätt fäsning, och jag har dessutom haft den fåfängan tro, det upprepandet af mina divergerandeminnen skulle hafva samma interesse för andra som för mig: sjell — missledd från början af framgången, emedari man i tryck icke mig v.tterligen till dato. klandfat mig särdeles. Jag fortsätter således något djerft mina minnen med deras längre eller kortare episoder tretiotvå skillingsvis; då dessutom) mina vänner, med hvilka jag rådgjort, icke äro. ense om någon egentlig förändring uti skrifsättet — undantagandes det, att jag ej bör skrifva fortare än det tryckes., Någon egentlig skillnad har man således ej att vänta; hr statsrådet försäkrar nemligen: Det är mig emedlertid alldeles omöjligt att göra mig lös från en städse vaken association af ideer, som förföljer mig ofta, till och med under sömnen — ty jag kan också drömma med sammanhang, som mången annan, fastän jag tiger dermed, för att undvika en ej sällan mig påkommande spådomsanda, såsom vaken. Det värsta afallt är dock min känslighet vid timade oförutsedda händelser, och att det ingår tyvärr så tillvida i mitt lynne, att genast yttra mig, — obetänksamt nog ibland ögonblickligt; hvarföre jag nästan är rädd för mig sjelf och min tungas missbruk i sällskap och på gatan — nog belastad ändå med förebråelserne inom mig, under det jag vill anses som en godmodig gubbe, hvilken fått prata hittills i fred. Hädanefter vill jag dock mera hålla mig incm saken, som jag ämnar afhandla i de flesta fall vida trognare än förut; men jag kan ändå icke afsäga mig, att ibland kasta mig något på sidan om den — ty en torr framställning af densamma uti afbandlingsform, utan reflexioner vid de händelser jag öfvcrlefvat eller öfvervarit, är jag hvarken villig eller skyldig att underkasta mig: hälst jag varit länge nog nödsakad att hålla tand för tunga. Förf. förklarar sin afsigt vara att i detta häfte bålla sig qvar vid händelserna i Tyskland efter slaget vid Gross Beeren. Han följer väl icke alltid denna sin föresatts fullkomligt; men sör det dock mera än förr. Hans Minnen gå för ingen del ut på att vara en krigshistoria. Deremot läser man flere muntra anekdoter från bataljfälten, och händelser anföras, som målande skildra ställningar, förhållanden, saker och personer, samt visa huru det går till i krig,. Sid. 65 bekommer man en anekdot om en arilleri-officer och en galt, lydande sålunda: Detta påminner mig om en tilldragelse, då min samle vän Paul Schröderstierna, chefen för arilleriparken, känd såsom något storätare, husarderade litet för att skaffa sig en god rätt af fett fäsk ill det myckna äppelmoset och plommonen, hvarmed han undfägnades öfver allt. Då han nemligen i teten för sin stab en gång passerade en by, och ick se en vacker galt, fällde han honom genast tappert med sin pistol. Men nu är det en grundsats, som hvarken fanns angifven uti gamla kapten Grundells kurs eller Cajsa Warg, att af skottsår i fläsk rinner intet blod, och dettas aftappning fordras dock för att kunna äta fläsket: en omständighet, som hvarje bondgumma känner såväl som slagtaren, hvilka med knif döda kreatur och upphänga dem på det blodet må afrinna. Apptiten hade sålunda missledt min gamle vän, hvarför icke köttet kunde ätas. Men nu kom en annan förargelse på köpet, ty bonden, som egde svinet, hade tagit märke på sällskapet, och som det var strängligen förbjudet inom svenska armån att tillegna sig med våld något, som hörde allmogen till; följde mölnaren — ty det var en sådan som förlorat sin qvarngalt — envist med tåget, hoande med anklagelse för vederbörande, så att min kära Schröderstjerna måste tysta ner den saken med galtens fu.la värde, utan att mölnaren ville återtaga besten, då han derjemte gaf en liten lektion på köpet uti bästa sätt att bereda ett både fett och välslagtadt kött. Man skrattade sedermera ofta öfver denna hänlelse, och hade Schröderstierna haft mera krigserarenhet, än bokvett och matlust, skulle han icke allit i den snaran, utan kunnat, som kossackerne och ofta sjelfva våra högqvarters prydliga kavallerister, lägga små och stora väl slagtade och nödorfiligen svedda grisar bakom sig på hästryggen, ler de befunno sig till framdeles bruk, under det nan i förbifarten vattnades i munnen af deras slänsande små tassar. Mången oflicer var ibland satt i nödvändighet att byta till sig eller köpa en sådan roffad tingest, dyrt nog som oftast, äfven som dingande höns, gäss och kycklingar, såsom tillhörande manskapet, utan att man kunde fråga bur de hade ätt dem, eller hvarifrån rofvet kommit; ty ordnin