Aftonbladet – 24 mars 1849, sida 2

födelse, detta land som sträfvar att återvinna sin gamla nationalitet. Om främmande makter sätta sig emot en sådan frivillig rörelse af nationaliteterna, om Österrike anfaller eder, påkallen vår hjelp. Piemont har undanbedt sig ända tills nu. (Det är sannt. Ganska bra !) . Och emellertid hafve vi gått ännu längre. Vi säde ytterligare: Till och med, om j icke begären vår hjelp, om österrikiska vapen kränka Sardiniens område, om vi se hestämd och tydlig fara för våra egna gränser, så förbehålle vi oss att då intervenera, att ila, om icke till eder hjelp, åtminstone att frälsa våra egnå hotade gränser. Hvad vi således sagt, hafve vi äfven hållit, i handling hafve vi bestyrkt, hvad vi med ord försäkrat; och vår armåt gjort sig färdig att passera Alperna, vid första steg af österrikarne på det område, som vi moraliskt förbjudit dem. Se sådan var Frankrikes ställning, dess styrelses, dess konstituerande församlings ställning till den italienska frågan i allmänhet. Men nu bör man ock i afseende på ansvarigheten skilja hvad som är åtskildt i sjelfva verket. Skall jag stå till svars för de förändringar i Frankrikes utländska politik, som verlden märkt sedan den 23 Juni? Nej! Medborgare! Jag vill härmed icke hafva sagt, att jag ogillar den politik som sedan följdes; jag förklarar, att jag icke anfaller hvad jag icke känner. Det finnes åndra, som det åligger att bära ansvarighet för denna obekanta politik, och jag tviflar icke, att de skola göra det med värdighet. Jag återupprepar det, jag känner icke denna politik; men emellan denna politik och vår ligger Alpernas bredd. General Cavaignac. Jag begär ordet. Iamartine. Jag öfvergår till en annan fråga; jag vill undersöka hvad som är sannt eller falskt af de principer, som efter hvarandra blifvit på denna tribun framställda i afseende på Frankrikes ställning till den Romerska frågan eller den s. k. Romerska republiken. (Knot till venster.) Jag bestrider ingalunda det namn, som ett folk sjelf gifvit åt sin styrelseform; lika litet som vi sjelfve skulle hafva tillåtit någon att bestrida det namn vi för vår egen del utvalt. Men af ett sådant erkännande följer icke, att den franska republiken endast för sitt namn skulle vara absolut dömdt till att ingå omedelbar och ovilkorlig allians med alla styrelser, som behaga på sig tillämpa namnet af republik. Nej, långt derifrån. Den romerska frågan är dessutom ganska invecklad. Det är derföre icke underligt om en regering betänker sig innan den tager sitt parti i afseende på en sådan sak. Det finnes hos den romerska frågan ett religiöst interesse, som för de katholska nationerna äfven är ett politiskt interesse. Jag återupprepar, det är icke underligt om regeringen betänker sig; om den kastar en viss slöja öfver sina beslut, och beder eder låta händelserna utveckla sig, innan elt sista beslut tages, som kunde konfundera dem. Talaren uppställde derefter trenne synpunkter, från hvilka den romerska frågan kunde betraktas: 4) den ultrakatholska eller medeltidskatholska synpunkten; 2) den radikala, som icke alls vill befatta sig med det som faller inom det religiösa medvetandets område; och 3) den politiska synpunkten, hvilken talaren ansåg för den rätta, — för Frankrikes synpunkt. Man måste på en gång upprätthålla den allmänna europeiska fredens princip och principen om påfvens oberoende såsom den katholska kyrkans öfverhufvud. Häruti såg talaren dubbel anledning att fullfölja frågan genom underhandlingar. Man borde genom underhandlingarne utverka, att det romerska folket åt påfven såsom religiös suverän, såsonr en -religiös makt, nödvändig för alla de katholska makterna, reserverade sådana garantier för oberoende, som påfven behöfde för sin ställning och sin värdighet. Sådana frågor, fortfor talaren, afgöras icke genom ett ord eller ett kanonskott, utan äro af sådan art, att de måste blifva föremål för långvariga underhandlingar. Jag föreställer mig följande utväg: Frankrike skall icke intervenera, men icke heller tillåta någon annan intervention; det vill räcka handen till bemedlingar och underhandlingar med alla katholska makter för att uppnå cen fredlig lösning af denna dubbla fråga: det romerska folkets oberoende, påfvens oberoende icke såsom suvcrän, utan såsom kyrkans öfverhufvud. (Ganska bra! Långt afbrott.) Om den romerska republiken endast är en öfvergående uppsvallning af demagogiska rörelser, om den franska republiken icke är annat än en öfvergående uppsvallning ef en demokrati, som, en annan gång, man måstetillstå det, icke med beröm har debuterat på frihetens bana, så skall den förqväfvas af sig sjelf, den skall hastigt försvinna; men så vida tvärtom rörelsen i Rom är af allvarsam art, då instäm-. mer jag deruti att Frankrike bör behandla den värdigt. Frankrike bör icke allenast icke intervenera i Italien, men icke heller tillåta andra nationer att intervenera. Skulle Frankrike sjelf icke direkt intervenera, men tillåta andra nationer att interyenera i sitt namn, då hade man cen procedur, som påminde om hvad man kallat den heiiga alliansen. Hvad skulle Frankrike vinna deraf? Säkerligen icke konungarnes gunst, ty denna gunst är det oss aldrig gifvet att vinna (skratt), utan fastmer förlora hvad som utgjort dess triumf; Frankrike skulle förlora denna känsla af rättvisa, denna aktning, detta förtroende hos folken, med ett ord allt hvad den erhållit genom våra första handlingar och hvad som j säkerligen icke skolen upphöra att bibehålla. (Lifligt bifall från venstra sidan. Talaren lemnar tribunen.) . Cavaignac börjar med en förklaring att han ej rätt fattade hvad den föregående talaren menat med sitt yttrande, att mellan hans och hans efterträdares politik ligger Alpernas bredd. Ehuru han hade mycken aktning för hr Lamartine, kunde han dock icke undgå att göra några anmärkningar. Det är sannt, fortfor han, att det varit en alpsträckning emellan min och den provisoriska regeringens politik (han alluderar på republikanernes infall i Savoyen). Det har varit mig en svår uppgift alt så tillämpa dekretet af den 24 Maj af den provisoriska regeringens manifest, så att vi icke fingo ett europeiskt krig; det hade varit mig lättare, eller måhända mera förenligt med min egen känsla att tolka det på annat sätt (bra!) Det är lättare för hr Lamartine att afsäga sig ansvarigheten för sina efterträdares politik, än för hans efterträdare att lösgöra g ifrån sina företrädares politik (ganska bra!) För frigt har jag aldrig förnekat TLamartines manifest, eller afvikit derifrån, men sökt att förlika dess utförande med konsiderationerna för den allmänna fre