Aftonbladet – 22 mars 1849, sida 1

(nalförsamlingen. Man fordrade nu att jag skull sjelf begifva mig till spetsen för tåget, och denn fordran blef slutligen så enträgen, att jag måste fog I mig derefter och ställa mig i tågets första lede Här såg jag mig omgifven af personer, som jag igen kände för att icke tillhöra republikens vänner, elle för att öfverhufyud vara republikaner. Ordföranden. När ni lemnade ert sällskap, hva befanns detta då? Raspail. Det standade qvar i slutet af tåget. Ordföranden. Huru lyckades ni att komma i Ti nationalförsamlingens palats? Raspail. Jag trädde ensam fram till gallerporten vi församlingens gård, och begärde att bli inlåten fö öfverlemnande af en ansökning. Jag erinrar mi att jag med anledning af församlingens kungörelse latt den icke mottoge skrifter, som icke framlades a I någon bland dess ledamöter, hade yttrat till mit i sällskap, att vi borde stanna vid gallerporten ti i nationalförsamlingens palats, och att vi der bord begära att genom någon af representanterna få fram lemna vår ansökning. Så skedde ock; vi stannade men då ingen af församlingens ledamöter blef syn lig för att emottaga vår ansökning, yttrade jag högt Mitt uppdrag är här slutadt; jag går. I sammi lögonblick lade en nationalgardist handen på mil axel och sade: Men ni kan ju gå in; se der ä ju general Courtais, som låter öppna porten åt om buden. — Jag lät nu presentera mig för gene Iralen, som begärde att få veta mitt namn. Vi mitt svar inföll han: Huru? Hr Raspail har ji redan gått dit in? Jag nödgades nu bevisa att de var jag som vore namnets bärare; och jag kund det lyckligtvis, genom åtskilliga till mig ställda bref som jag af en händelse bar på mig. Det upplystes met detsamma, att någon annan hade missbrukat mit namn för att vinna tillträde. — Jag inkom nu : ett yttre förmak, och såg der en mängd menniskoi som dels dansade likt ursinniga, dels slogo söndei möblerna; jag kan försäkra, att deribland icke fann: någon republikan. Jag försökte att stilla oväsendet; och då jag ingenting förmådde sjelf, vände jag mig till officerarne för mobilgardet; men desst svarade: Vi hafva inga order att blanda oss häruti. Jag framträngde nu vidare, till det omedelbara stora förmaket, Der hvimlade en ofantlig folkskara; men jag är förvissad på att ingen utskickad från någor klubb befanns deribland. Folkskockarne saknade likväl icke ledare; och hade instruktionsdomaren funnit lämpligt att följa mina antydningar, så skullc just dessa ledare nu varit här, i värt ställe. — När jag inkom i nationalförsamlingens sal, trängde folksvärmen efter. Flera representanter fordrade att den skulle utvisas; men derpå var icke att tänka. Sedermera blef jag anmodad, så väl af representanter, som af ordföranden sjelf, att stiga upp i tribunen och der föreläsa ansökningen. Jag gjorde så, sedan jag lyckats vinna mnågra ögonblicks tystnad Man fordrade nu att jag äfven måtte tala; men jag vägrade, under förklaring att jag dertill icke blifvit bemyndigad. Mitt uppdrag, yttrade jag, inskränker sig blott till petitionens framlemnande. Sedan detta skett, begaf jag mig från församlingen, och nödgades nedlägga mig på en gräsplan i grannskapet, för att hvila ut efter de många ansträngningarne när jag trängde mig fram för att uppläsa petitionen; dessa ansträngningar hade utmattat mig så mycket mera, som jag för dagen var alldeles fastande. Medan jag ännu låg qvar på gräsplanen, blef nationalförsamlingen skingrad. Ordföranden. Inträngde några ledamöter af er klubb i salen? Raspail. Nej. Endast efteråt hade två bland dem blifvit afskickade, för att utforska hvart jag tagit vägen. Ordföranden. Ni tog en hyrvagn för att fara från nationalförsamlingen till stadshuset? Raspail. Nej. Medan jag ännu befann mig qvar der jag hvilade, anlände till mig några personer som kände mig; de berättade, att nationalförsamlingen vore upplöst, att en ny provisorisk styrelse blifvit tillsatt och att jag var en af densammas ledamöter. Jag lyckades att skilja mig från detta sällskap, och att jemte m:r Viele undkomma till Rue des Saints Peres. Der tog jag en kabriolett, men blef snart igenkänd af hopen, som nödvändigt ville föra mig till stadshuset. Jag försökte göra motstånd, men måste slutligen ge vika. Kabrioletten följdes af folkskaran långs åt venstra Seinestranden ända till Arcole-bron. — Derifrån visade sig allt omkring stadshuset fullkomligen lugnt; jag gjorde folksvärmen uppmärksam derpå; och då man icke i vagn får färdas öfver denna bro, lyckades jag undandraga mig den hyllning man ville påtruga mig, och att jemte m:r Viegle begifva mig till Faubourg Saint-Jacques. Här satte vi oss upp i.en annan kabriolett, men hvars anspann var så dåligt, att vi endast kunde färdas stag för steg; gatorna svärmade af folkskockar; jag blef åter igenkänd och besvärad med nya hbyllningsrop, som förföljde mig ända till Pantheon. Der steg jag ut och lyckades, efter mycken möda, att lugna folkskaran samt befria mig från densamma. Nu vidtog jag en utväg som blef orsaken till mitt missöde. I stället för att fara hem till min hustru, begaf jag mig till min son, och då han icke fanns hemma, gick jag in till en af grannarne, att der vänta på hans återkomst. Innan kort ankom han, men förföljd af nationalgarde, som hos honom skulle ef:erspana mig; det var 40:de legionen, som anfördes M våra fordna ovänner, hvilka tillsade mig arrest. Jag fordrade att få se arresteringsordern; man visale mig en sådan, undertecknad af en man, som narare hade bort hugga af sig handen än begagna len på sådant vis; jag läste namnet Marie, det var ninistern för allmänna arbetena och cen af mina samla vänner, hvilken glömt förhållanden, som anvars icke pläga glömmas. Afskyvärdt! — Orden ydde: ;Häkta Raspail, som träffas jemte Blanqui och ett sällskap sammansvurna. Då jag hvarken befanns tillsammans med Blanqui ller några sammansvurna, så borde arresteringsorlern icke kunnat gå i verkställighet; men icke dess mindre blef jag gripen och derjemte Vile, hvars namn icke fanns på ordern, äfvensom min son, hvilken nyligen blifvit amputerad. Man ville sålunda indraga sonen i fadrens olycka; och upphofsmannen dertill brännmärkte sig med en trefaldig skändlighet. Allmän. åklag. Baroche. Den anklagade Raspail uppger att en representant bedt honom inträda i nationalförsamlingens sal. : Raspail. Jag vet ej om det var en representant; men en man, som tycktes hafva någonting att säga lerstädes, ropade: Blanqui, Raspail, Hubert, stig in! Baroche. Medan Raspail stod såsom talare i tribunen hörde han icke hr dAdelswart (Adelsvärd) protestera emot hans uppträdande? Raspail. Sorlet var för starkt för att tillåta uppmärksamhet på enskilda yttranden. Hvad mig ansår, så hade jag dessutom icke kommit dit för att töra, och än mindre för att omstörta nationalföramlingen. Hade jag hyst en sådan afsigt, så skulle ag erkänna det, ty jag har ännu icke blifvit berädd med osanningar, General Courtais. Innan Raspail adresserade sig ill mig, hade två personer med samma namn som lan kommit in i nationalförsamlingen. Blanqui. Den, som på nationalförsamlingens vägAn hPa. LA