Aftonbladet – 22 mars 1849, sida 1

HÖGMÅLSRANSAKNINGEN I BOURGES, ANGÅENDE MAJUPPRORET. I måndagsnumret meddelades en lista pi dem som blifvit anklagade såsom upphofsmär eller hufvudsakligen medverkande till dett: uppror, vid hvilket franska nationalförsamlin gen utdrefs af en pöbelskara, som stormad dess rådplägningsrum under förevändning at framlägga en petition till förmån för polackarne, men i sjelfva verket för att förklar: församlingen upplöst, och att i stället för dei redan tillsatta provisoriska styrelsen utnämn: en ny, egentligen bestående af kommunister. nas och upprorets förnämsta anförare. I tis dagsbladet förekommer en uppgift, hvartill v få hänvisa, på de olika anklagelsepunkter, son af åklagaremakten rigtats mot serskilda ankla gade. Hela ransakningen meddelas för öf. rigt i en del franska blad eller deras bi hang, och dramatiserad med stenografisk nog: granhet; men hvad som hittills förekommit vid dessa vidlyftiga förhör, består till tvåtredjedelar eller kanske trefjerdedelar af samtal och uppgifter, som äro antingen helt och hållet eller i det närmaste fremmande för de åtalade händelserna. I afseende på förhören den I och 10 Mars, de enda, hvarom de stenografiska berättelserna ännu hunnit hit, kunna vi åtminstone gå högst förkortande till väga, utan att åsidosätta någonting hufvudsakligt. Vid ransakningens öppnande den 9 Mars yrkade Blanqui, med åberopande af 19 art. i Code dinstruction criminelle, att frågor icke måtte ställas på honom och hans medanklagade utom vid konfrontationen med vittnena. Allmänna åklagaren, Baroche, erinrade härvid att rättegångsordningen omöjligen kunde få fö reskrifvas af fde anklagade, utan tillkomme domstolen att handhafva, åt hvilken åklagaren med fullt förtroende hänsköte att bestämma deröfver. Ett preliminärutslag måste afgifvas öfver detta yrkande; och då invändningen afslogs, yttrade Blanqui när han uppropades till svaromål: Jag tillstår att jag icke hoppades någon framgång med min invändning. Jag hade önskat att i öfverensstämmelse med lagen tillvägabringa en liten reform i våra domstolsvanor; tillåt mig nu att i samma väg gifva ett annat och praktiskt föredöme, derigenom att jag lemnar domstolens frågor, hvad mig angår, obesvarade tills vidare.n Martin eller Albert: Jag ärnar icke att svara. Barbes. Jag har redan förut förklarat att jag icke erkänner domstolens behörighet; jag kommer icke att svara. Sobrier. Jag önskar icke att svara. Raspail. Jag skall svara. Men jag förbehåller mig, att man icke i mina ord måtte se hvarken något klander öfver mina medanklagades tystnad, eller någon eftergifvenhet för att bereda mig öfverseende. Ordföranden. Ni förde ordet i folkvännernas klubb; hvad tilldrog sig vid sammankomsterna derstädes omedelbart före den 45 Maj? Raspail. Uttrycket klubb är icke det rätta för det samfund, hvari jag förde ordet. Det var ingen klubb; jag stod ej heller i någon förbindelse med församlingen; jag höll der föreläsningar, alldeles som när jag föreläste i IEcole de medicine. Åhörarnes antal steg till 5000. — Frågan om Polen kan nästan anses röra mig personligen; jag är på sätt och vis naturaliserad polack, och omkring 44 dagar före den åtalade händelsen hade polska flyktingar vändt