Aftonbladet – 17 mars 1849, sida 2

Huru många bref har ni afskickat?, frågade Mörner. Det kan jag icke så noga minnasi, svarade fången. Hvem har ni fått pengarne af?, Af öfverste Genschau fick jag dessa hundra dukater. Summan är inte så liten, rapporterna måtte ha varit vigtiga nog, inföll en officer. Det sade jag alltid! genmälde Mörner. Försvarsanstalterna äro både många, och väl vidtagna... Kommendera till ståndrätt! befallte han. Göransson dömdes att, såsom spion, genast hängas. När auditören uppläste domen, var han nära att dåna. Han bespar oss repet,, yttrade en officer; han dör af förskräckelse! I detsamma Mörner ville aflägsna sig, återfick uslingen sin sansning, kastade sig på jorden, omfattade grefvens knän och besvor honom att rädda sig. För: er ånger skull vill jag bjuda till; jag skall tala vid konungen:, Han gick, och en strimma af hopp skymtade fram ur den lifdömdes blickar... Grefven hade ju sett så mild ut. Fem minuter voro ej förflutna, innan en adjutant kom 1 sporrsträck. S Exekutionen får icke ett ögonblick uppskjutas! ropade han. pJo! det är nödvändigt, jag har saker af högsta vigt att yppa! skrek delinqventen öfverljudt. Profossen tog ett steg tillbaka. :-. S Gör er tjenst! befallte adjutanten. Hvad tusan djeflar? Vill du slåss med 0ss? frågade soldaterna, som fattat tag i fången. Jag vill. bekänna, jag vill omtala!... Allt är bedrägeril skriade han under den rysligaste dödsångest. Soldaterna öfvermannade honom, han förmådde endast frambringa oartikulerade ljud, under det han släpades till ett nära stående träd. Profossen kastade repet öfver en gren och Göransson upplyftades på en trumma. Gånge så med alla förrädare! hördes en stark, röst uttala. Den olycklige spratt till, liksom sårad af ett glödande jern. . Han fästade ögonen åt det håll, hvarifrån rösten hördes, och såg kamrern stående midt framför sig. Han ville tala, men det var för sent... Profossen sparkade undan trumman... Ämhu några ryckningar... och det var slut. Slut på andra delen.