Aftonbladet – 16 mars 1849, sida 1

assisterad af ministerrådet och handlande på egen ansvarighet, liksom under den lagstiftande församlingens öfverinseende. Det intryck, man får af hela debatten i denna sak, är onekligen det, att 1 det republikanska liksom i det Ikonstitutionelt-monarkiska Frankrike är beIgreppet ännu ganska litet utveckladt om den personliga friheten, om individens rätt att draga den administrativa embetsmannen till ansvar, då han brutit mot lagen, och om domstolens rätt att afgöra de frågor, som i anledning deraf kunna uppstå. Striden gällde nästan mindre, huruvida domstolarne eller statsIrådet skulle afgöra frågan om gränserna för de olika statsmakterna, utan huruvida den ena eller den andra afdelningen skulle afgöra den (tribunal des conflits eller secetion contentieux). De, hvilka yrkade, att den afdelning, Isom närmast hade en dömande karakter, nemligen tribunal des conflits,, skulle afgöra dylika frågor, segrade slutligen. — En annan bestämmelse, som äfven uppväckte en liten deIbatt, var den, att republikens president icke skulle kunna afsätta de af boörgrarne valda adIministrativa embetmännen och icke upplösa departements-, kantonaloch kommunalråder utan att hafva hört statsrådet (de PFavis du Iconseil dSEtat). Det förberedande utskottet hade förstått detta så, att statsrådet skulle gifva sitt samtycke till en dylik åtgärd (och förklarat de ofvannämnda orden med:conformement å Pavis du conseil detat). Denna uttolkning bestreds dock på det häftigaste utaf inIrikes ministern Leon Faucher, som tyckte att ministrarne härigenom skulle blifva allt för mycket bundna. Odilon-Barrot, som, enligt en skarp oppositionstidnings yttrande, ännu satt? qväst efter sitt nyligen lidna nederlag, försökte icke ens ett hjelpa sin kamrat, hvarefter nationalförsamlingen med stor majoritet förklarade sig emot inrikes ministerns åsigter. — Afven i denna debatt finner man åter den omständigheten, att striden mindre gällde den frågan, huruvida auktorileter, som blifvit valda af folket, i allmänhet kunna afsättas eller icke af den verkställande makten, utan under hvilka former detta bör ske. Begreppen om den administrativa myndigheten synas nemligen, i följd af Napoleons auktoritet, vara af den beskaffennn PER me begrepp hindra utvecklingen af det republi-l: kanska lifvet. A andra sidan är det visserlifrån valrätt. Dagen förut hade nationalförsamlingen, efter en liflig debatt, med stor majoritet afslagit den förr nämnda motionen omld undersökning i anledning af kraftåtgärdernad den 29 Januari. Detta var en slags seger för ministrarne, som med all makt satte sig emotl!r en sådan, mot regeringen riktad undersökning. Klubblagsförslaget har genomgått första läsningen; den egentliga diskussionen skall förs! begynna vid andra läsningen. — Vid nytt val till vicepresidenter hafva genom de flesta rösterna blifvit utsedde: Lamoricicere, Goudchaur, Havin, Billault, Corbon och Grevy; till natioSG ÅS och Laussedat. Alla dessa tillhöra den repu-f blikanska majoriteten. tionalförsamling ville förvandla sitt treå:igale presidentskap till tioårigt. Presidenten skallF derpå hafva svarat: J förgäten, mina herrar, att nästkommande nationalförsaibling endast är lagstiftande och icke konstituerandep. Afvenledes berätllas, att republikens presi-si dent åter i sitt embete insatt en broder tillld Thiers, hvilken ifrån år 1840 till februarire-h volutionen var kansler i Ancona, men då af-h sattes, Man vill veta, att valutskottet vid rue de lo Poitiers, beslutat att till de förestående valen m icke understödja Ludvig Filips sista ministrar.fr Det ser ut, säger ett blad, som skulle Thiersei frukta Guizots vältalighe.. Emedlertid ärolg: underrättelserne ganska stridande angående deng! rue-Poitierska klubbens verksamhet. Än på-!ga stås, att inom den icke herrskar någon oenig-de net, samt att dess valprogram snart skall ut-sk sifvas; än att legitimister och Orleanister blif-lat vit så oense, alt ingen försoning kunnat åväsabringas, emedan Thiers fordrat att några affö .udvig Filips personliga vänner skulle få inräde i valutskottet, hvaremot legitimisternaläf yrka på det erkännande, att Henrik V är denko nda lagliga pretendenten, så vida republiken kulle falla. oc Inom kabinettet lärer oehighet råda om denmt talienska frågan, emedan några ministrar yrkalaf åa imtervention till förmån för den italienskahu epubliken. Presidenten Bonaparte skall varalko estämd alt sluta sig till England och göralka It för att upprätthålla freden. En af hansfrå djutanter, Majorhi, skall hafva rest till Gl-!g rätz för attaf det österrikiska kabinettet söka tverka koncessioner i afseende på IHtalien. Man skall vid undersökningarne om majuppret hafva erhållit upplysning af en plan, engt hvilken ett triumvirat skolat bildas, be-nis ående af representanter för den yttersta de-dec iokratiens olika grenar, nemligen Raspail för!) — cialismen, Ledru-Rollin för demokratien ochlölv lanqui för revolutionen af 1793. Proudkon)13 wulle blifva justities och cultusminister samtjgar onseljpresident. Bland andra skulle äfven onsiderant blifva medlem af ministeren. Ban-20, ens kapital skulle konfiskeras, pressens frihet)De spenderas i 3 år, skatter öfverflyttas ifrånrie en fattige till den rike oo. s. vw På Martinique, liksom förut på Guadeloupe,li s va de olika samhällsklasserna utan afseendelme