Aftonbladet – 10 mars 1849, sida 2

Ja, den olyckliga reduktionen! suckade Margreta. Margreta, syster min! så får du icke tala: Hvad vore Sverige nu, om salig kungen underlåtit den? Jag tycker att du, i din enda brors öde, har tillräckligt bevis på, huru dessa stora herrar tillåta sig de skamlösaste orättvisor, och stolta öfver sin börd, knappast anse kungen för sin jemnlike... Och dessutom går det så här i -verlden, att hvad fäderna förskyllt, få barnen umgälla... hvem bad dem slå under sig hela landet ? Margreta steg opp för att sätta fram frukost, och detta bestyr gaf Prytz tillfälle att se sig omkring i hennes stuga. Dervid mulnade i en hast hans anletsdrag så, att när Margreta bjöd honom bröd, häpnade hon öfver hans förändrade uppsyn... Ack! sade hon, att jag skulle bedröfva dig så mycket med underrättelsen om det rekommenderade brefvet, som man på posten frånstulit dig! Var det då så vigtigt, eller penningebeloppet så stort ? Förlusten, svarade han, är mindre än förargelsen. Men du vet, Margreta, att jag aldrig kunnat tåla orättvisor. Och om jag nu äfven kan förlåta den, som skett mig, så kan jag dock icke smälta att se dig förjagad ur dina vackra rum på mitt boställe och inföst här i en usel bondstuga, som endast ditt ordningssinne förmått gifva ett trefligt utseende., Margreta smålog öfver hans beröm, och försökte bortjollra det elaka lynnet. Men glädjen öfver befrielsen hade redan flytt, harmen öfver de lidna oförrätterna intagit dess ställe, och den, såsom allt ondt, dröjde ihärdigt qvar. Genast efter frukosten steg Prytz upp för att taga afsked. Alla Margretas böner, att han åtminstone denna dag måtte qvarblifva hos henne, voro fåfänga. Jag måste gå, lydde svaret, för att rättfärdiga mig, och ju förr, desto hellre, blifva åter insatt i min syssla.n Vi vänta icke, att det väcker våra läsares förundran, då vi berätta att Prytz till fots tänkte företaga denna resa. Armåens nyligen inträffade genommarsch hade borttagit alla hästar, utom en enda som lemnmats qvar i byn, för nödiga foror till och från staden. Men äfven denne hade len karl nyss uttagit till ridt i ett angeläget ärende. I (Forts. följer.)