Aftonbladet – 10 mars 1849, sida 1

Icerade för de tre presidenterna, Louis Bonaparte I Boulay (de la Meurthe) samt Armand Marast. Messan som hölls af erkebiskopen börjades kl. 40, sorgmusiken och sången exeqverades af la socitte des concerts du Conservatoire, som mästerligt utförde herrliga stycken af Beethowen, Cherubini och Mozart. Efter sorgmusikens slut ett Te Deum och cen hymn till Sainte Genevitye, (patronessan af Paris) Så väl Louis Bonaparte som Armand Marrast åtföljdes vid utgången af presterskapet, med stora korset i spetsen ända ned till gallerportarne på gatan, och äter hördes ropen: Lefve Republiken! Lefve Napoleon! Nationalförsamlingen återvände i samma ordning till sitt samlingsrum och dess tåg, såväl från, som till kyrkan, tillkännagafs med kanonskott. Under messan i la Madelaine utfördes vid julikolonnen sorgmarscher af regementsmusik, samt derefter de alltid lika hänförande melodierna af la Marscillaise, le Chant du Depart och les Girondins. Med dessa ceremonier, som räckte i två timmar, var bela högtidligheten slut, och stadens befolkning, utlockad för att fira republikens årsdag, hade ingenting att förlusta sig med, ingenting att se på. Stora försigtighetsmått hade på morgonen blifvit vidtagne. Paris var så att säga afskiidt i vissa delar. Nationalgardet, några sqvadroner af kavalleriet samt garde republicaine formerade haj från nationalförsamlingens palats till la Madelaine. Detta var naturligtvis isin ordning, men härtill kommer ytterligare att starka truppafdelningar spärrade käerna, gatorna Rivoli och S:t Honore ända från rue Castiglione, all passage förbjuden på halfva rue de la Pait, samt slutligen Boulevarden afstängd med alla dertill ledande gator ända ifrån rue Louis le grand. Att kunna komma till Champs-elysees, faubourg St. Honort samt till något af de qvarter, hvilka voro kringslutne med en kedja af soldater, var omöjligt. Man kan med så mycket större skäl förundra sig öfver dess misstänksamma så kallade ordningsprinviper; då man åskådat och påminner sig begrafningen den 4 Mars förlidet år efter dem som stupat i revolutionen. En större menniskomassa har aldrig hvimlat på boulevarderna och de derintill gränsande gatorna än då; den kunde på afstånd icke liknas vid något annat än en krälande myrstack. Hufvud vid hufvud sammanpressade sig här hela Paris, och det omätliga liktåget, hvars början längesedan skiljt sig på Place de la Bastille när slutet deraf utgick ur Madelainckyrkan, hade dock fullkomlig plats för att passera. Ingen soldat, ingen polismyndighet fanns i hela staden. Folket trängdes om hvarann efter behag, men ej ett skrik hördes, ingen oreda förmärktes någonstädes. Man såg små barn i dessa stundom sammanskockade hopar, men ingen olyckshändelse störde dagens lugn. Hvem vidmakthöll då ordningen, om icke folket sjelf? Ordning är fransmännen medfödd. De öfverskrida den aldrig, såvida de icke utestängas af soldater och hotas med bajonetter, ty misstroende föder harm, och denna kan lätt vexa till desperation. Några af de stupades slägtingar hade erhållit plats i kyrkan, men då utrymmet der icke är särdeles stort, gingo största delen af de sörjande till julikolonnen, den de bekransade med eterneller. En stor del af soldaterna och nationalgardet prydde äfven sina gevär med lager och eterneller, i synnerhet borgerskapets artilleri, som med sin förträMliga musik på morgonen frammarcherade till kyrkan, nästan alla med sorgflor om armen. Vid middagstiden sågs ett tåg af arbetare till ett antal af 4 å 3500 vandra uppåt boulevarden. På deras fanor lästes Blesses et Combattons de Feyvrier 1848, samt Vive la R-publique democratique e! sociale. Den sistnämnda frasen utropades med centusiasm vid framkomsten till julikolonnen, kring hvilken de gjorde en tur, hvarefter de åtskildes. ANmänheten egnade en särskild uppmärksamhet åt nationalgardets sjette legion, som anfördes af sin öfverste, den så nyligen arresterade och åter utsläppte m:r Forestier. På eftermiddagen afmarcherade åter trupperna, och allmänheten fick inträda i kyrkan för att beskåda anordningarne. Arftonen förflöt tystare än man väntat sig af en folkfest; men säkert bidrog mycket härtill den missgynnande väderleken. Oaktadt förmiddagen varit belyst af en herriig vårsol, slutade dagen med regn. Förmodligen var äfven detta anledningen till inställandet af en allmän illumination, dock såg man, vädret till trots, på mång faldiga ställen våningar eller enstaka fönster upplysta med lampioner. I synnerhet märktes detta i smågatorna kring rue S:t Honort, i arbetsqvarteren; rue S:t Denis, S:t Martin, Rambuteau och du Temple samt på åtskilliga ställen på andra sidan Seinen. Alla associations-etablissementer voro vackert eklärerade med lampioner eller kulörta lampor. I skymningen samma dag blef jag händelsevis vittne till ett af dessa löjliga små gat-uppträden, hvilka Här så ofta inträffa. En hop folk hade samlat sig på Place de la Concorde, och omgaf en person, som roade sig att hålla tal för de öfriga. Gruppen, hvilken ständigt ökades, bestod till det mesta af unga arbetare. Att kunna höra hvad mannen sade, var mig omöjligt, ty samlingen var redan för stor; men de närmast stående lyssnade länge derpå. Plötsligt märktes missnöjda miner och gester, och flera rop hördes: Det är en legitimist! Det är en hvit; skaffa en hvit fana för att följa honom 0. s. V. I ett ögonblick hördes hyvisslingar, oljud och skrik af alla möjliga slag, blandade med upprepade rop om en hvit fana. Mannen ville komma undan: förgäfves. Att springa hade ännu mer förvärrat saken; han gick derföre så fort han kunde, med hela den skrikande skocken efter sig, hvilken väl utgjorde 500 personer. Styrande kosan till sjöministerns hotell, sprang han in der och slog till porten efter sig. Som huset har en annan utgång, lyckades den stackars royalisten att undkomma. Äfventyret, hvars upplösning nu blef komisk, hade i annat fall möjligen kunnat blifva tragiskt nog. Bland legitimisterna lärer cirkulera en lista, på hvilken de teckna sig för frivilliga gåfvor; hvilkas storlek bestämmes af gifvarnes större eiler mindre entusiasm för bourbonerna. För denna insamling lära ett par pistoler eller andra mordvaper skola köpas och skänkas åt den olyckliga konungaradens. sista ättling, som af adeln så stolt benämnes Henril de France. Då gåfvan kan vara huru obetydlig som helst, ända till 2 sous, är säkert den egentliga meningen att blott få ihop en mängd namn, såsom hänslutande sig till den legitimistiska idten. 40.060 .