Aftonbladet – 10 mars 1849, sida 1

Gud skall vedergälla dig din ömma systerliga kärlek! jag kan det ej... Han har redan gjort det! Jag blef ju ett medel i hans hand att rädda vår kung! Ingrid hade slutat spå Lasse, och frågade honom, om han ej, efter han ändå lofvat skjutsa henne, ville gå förut och vänta henne och frun hos smeden Ola Pers, på andra sidan om backen. Hå jo, hvarför inte det? mente Lars, och sedan hon aflägsnat honom, gick hon in till sina gäster. De sutto hand i hand och läste lejdebrefvet. Mor Ingrid! sade Prytz, gläds med mig! här har jag mitt befrielsebref; nu vågar jag, Gud ske lof, åter visa mig, behöfver ej längre, lik en brottsling, dölja mig för menniskor! Herre! genmälte gumman allvarsamt, farorna äro nu mera hotande än någonsin. Följ mitt råd! dölj er, tilldess er lejd blifvit offentligen kungjord! Prytz skrattade, och sjelfva den betänksamma Margreta tyckte Ingrid gå för långt i sin räddhåga. Jag har ju,, sade hon fördenskull, med mina egna ögon sett kungen underskrifva, och till landshöfdingen afskicka lejdebrefvet! och till yttermera visso är duppletten här. Ingrid ställde sig midt emot dem, och betraktade dem msevis. Har jag någonsin ljugit för er? Och jag säger er, att om j ej lyden mina råd, så rusen j blindt i förderfvet! ... Jag är icke allvetande, känner icke huru det skall tillgå, men jag vet, att om ni i förtid lemnar min stuga, så blir ni fängslad, och ert blod... Men jag ser, det är att tala för döfva öron . .. Odet måste ha sin gång ..Detta sista mumlade hon emellfn tänderna..Du borde kaghända göm Janne! inföll. Margreta. Min bästa syster! hir kan du vara så lättrogen ?