Aftonbladet – 9 mars 1849, sida 2

att flaskorna måste repareras och ändtligen icke ega mer värde än af den återstående kopparen. Engelsmännen hafva till sin utredning en rätt vacker fyrkantig sådan persedel af förtent bleck jemte en tennflaska för. spirituosa, att fästa ofvanpå packningen. Huru ryssarne hade, det kan jag icke påminna mig och ännu mindre vet jag huru de nu hafva det; men huru fransoserna bestyrde om sin matkokning och tillagningen af sin kära soppa, deras hufvudsakliga måltid under marscherna, det minnes jag ganska väl, jemte många andra. Jo! manskapet var som om skeppsbord fördeladti vissa så kallade bunkelag, och en föga dyrbar jerngryta bars för hvarje marschdag i tur af någon soldat af laget. Vid framkomsten till lägerplatsen om eftermiddagarne eller sent på aftnarne — allt i förhållande till marschens längd — var hvar och en mån om att få sin gryta i ordning, samt plockade under den, hvad man fann rätt uppå för att få den i kokning, hvarefter man sedermera lika så noga som dalkarlen vid sin grötgryta och matrosen vid sin ärtbunke, -—-—— ma PD An nm tr A ON nm mt Mam nödgades hålla jemn skedgång och ålade den som fördröjde sig till sist, att tvälla grytan äfvensom skedarne, emedan han ansågs få mer än de andra. Om våra soldater kunde förmås att heldre äta supandemat än torrföda, skulle en sådan ordning kunna införas äfven hos oss, och de dyrbara svårt underhållna kopparflaskorna aflysas eller åtminstone utbytas mot en nättare tennflaska för spirituosa och vatten till läskedryck, helst halsbränna också icke så ofta infinner sig efter soppa som efter torrföda. Omedelbart ofvanpå detta förslag om grytors eller tennflaskors antagande vid armåen, kommer hr Wtill det obehöriga i att gäcka styrelser, klandrar dock i samma andetag den preussiska regeringen för att hafva förbjudit befälet kalla soldaten du, och förmäler genast derpå huruledes pigor kalla de trasigaste hamnbusar herrar, något, som gör sig sjelf under samhällsskakningar, då allt byter plats under görningenn. Det stora konststycket att till ett helt hopfoga så, efter hvad man tycker, heterogena ämnen, visar sig sid. 8, der det helt simpelt och ganska obesväradt går för sig, så här: Ehuru jag således under vissa vilkor medgifvit någon käringaktighet, liksom mycket annat, hvarmed gamla menniskor vanligtvis äro behäftade; kan jag dock icke underlåta anmärka, att det är ganska obehörigt att gäcka styrelser och enskilda, då de, i och för soldatens vård och ordnings iakttagande, befatta sig äfven med småsaker — ty ingenting är smått, som bidrager till ordning och subordinationens bibehållande uti en sammandragen trupp. Det är således icke en onödig sak. att man befattar sig med soldatens sätt att helsa på sitt befäl, så att han icke löper det i näsan, som friskarornas ohyfsade manskap skulle göra, innan det kommit under fuktel. Jag påminner mig ganska väl under mitt vistande i England som officer i uniform, att man icke kunde gå förbi en engelsk soldat utan han sade God bless your honour, en ganska frivillig aktningsgärd, hvaraf jag sjelf blef delaktig genom till-l. lägget af ett litet s då jag befann mig som civilklädd i sällskap med af soldaterne kände officerare i Portsmouth och Woolwich. En motsats härtill visade sig sig uti den nuvarande revolutionära preussiska styrelsens åtgärd, att under alla de bekymmer, med hvilka den tvifvelsutan är hemsökt, befatta sig med att föreskrifva det ingen af befälet får kalla soldaten du — något, hvarmed våra publicistiska maktfullkomligheter befattat sig, och som äfven sträckt sig till den enskilda tjenareklassen, under tryckningen nedifrån uppåt, hvilket jag anser lika så litet böra kunna föreskrifvas, som pigornas benämnipg af herrar till de trasigaste hamnbusar — ty detta gör sig sjelf under samhällsskakningar, då allt byter plats under görningen. En melankolisk , utgjutelse af ganska eget slag och icke utan sin rörande anstrykning, läses sid. 16. Hr statsrådet synes hafva varit på väg att låta bekosta en öfversättning af Lamartines ,Histoire des Girondins,, men frälsades från denna olycka genom samtalet med en pliflig professor från Upsala.. Anekdoten har följande lydelse: Bland andra dårskaper, jag gjort, är den, som kostat mig rätt artigt, att tro mig kunna gagna med att skaffa mig många utländska böcker, läsa dem, samt ganska ofta bekosta deras öfversättande och utgifvande — ett föga tacksamt bestyr i all sköns välmening, som vitsordas af de stora förråd af beItalda men oförsålda pappersbundtar, som förvaras hos magister Bagge och annorstädes enligt uppgifter. ss es EE 09 ee mm Ö -—Er MM RM Ar 2ROAOHomr my nn KR PM I pat —-— AV AR AA —s 9 DA ÅA AA Hå -— Denna hänförelse skulle jag icke talat om, såvida ! ljag icke nu varit på vägen att ånyo falla in uti en dylik förvillelse eller göra mig skyldig till en sådan j j Idekonfityr — ty jag har alltid från utlandet inför-, Iskrifvit, ej endast utpuffade ,böcker, utan sådana, hvilka jag trott vara nyttiga, icke blott för mig att känna, men äfven för andra, och har jag härvid Isynnerligen fästat min uppmärksamhet, då införskrifningarne skett, att välja prisbelönta skrifter uti Ide allmänna angelägenheterna och kända statsmäns eller tänkares förslager eller åsigter i dem. Uti denna nu till flera tusende volymer uppgående samling, som jag icke kan neka mig nöjet att årligen öka, ingå visserligen åtskilliga rent politiska och hiIstoriska större arbeten, samt en mängd statsekonoImiska, hvilka — då icke herrar bokhandlare medlgifva, att böckerna få uppskäras om de ej behållas, loch mitt sätt att läsa hvad jag fått i handom, förleder mig förse alla mina böcker med en mängd Ikråkor eller konventionella tecken i bräddarne, till Iminnets hjelp i fall af måhända en återläsning — ljag sällan kan låna ut eller sjelf låna en annans. Händelsen är nu den, att jag nästan köpte som griIsen i säcken Lamartines förlidet år utgifna Histoire Ides Girondins, begärlig att få se hvad denne frasI makareålderman till profession kunde hafva att säga luti ett åtta tomers verk, samt försåg efter vanligheten de första uppskurna delarne med en mängd kråkor under läsningen, utan att jag kunde förstå meningen med hela detta opus. Detta för mig alldeles lobegripliga problem föranledde ett samtal i flera personers närvafo, i början af innevarande riksdag, med en ganska själfull och liflig :professor från UpIsala, som icke heller kunde tyda tendensen af arIbetet — hvarefter det slöts så, att hr W. kastade Lamartine och förslaget med honom öfver bord. I den högre politiken har hr statsrådet en id om huru de beträngda konungarne bäst skola kunna hjelpas. Medlet härtill är något som man knappt skulle hafva anat — allmänt LA det af ett sådant vore lösen till alla europeiska throners fall; men en man, som länge mm NN säger, sid. 26: Månne icke nu i massa utsatta eller nära der -lintill varande konungar och furstar inse, att deras -Iställning endast kan hjelpas genom ett allmänt krig? i— ty alt slåss och dagligen besegras inom egna staIter af pockande revolutionister, torde de flesta, ät.. ll er mm Ar. APA Am da umPac mad Iliha krig. Mången har föreställt sig, att utbristansutit i svenska konseljen, vet det bättre. Han