Aftonbladet – 9 mars 1849, sida 2

för ideella mål eller fäktningar i vädret, — hitintills mest med ord och argumenter, — hvarvid det vore godt — som ordspråket säger — hafva sitt krut eller något af hvarje i behåll, till angelägnare behof för kommande möjligtvis ändrade tider. Ingenting kan således vara angelägnare för de af nöd och tidsomständigheter macchiavellistiskt sinnade potentaterna, än att få anfalla svagare nationer, hvarvid de förr eller sednare kunde stöta näsan mot starkare fiender med ordnade armåer, — till hvilka vi icke höra —, som åtaga sig europeiska angelägenheterna, och då får man se hur det går, äfvensom om de blifva anfallna af någon samlad krigsstyrka uti deras egna, nära till upplösning bringade stater. Ar detta icke hvad man kan kalla en rätt vacker furstepolitik? Om hr af W. blifvit konseljpresident och fått makten med svenska statsrodret, hvilket kalasande skulle icke då hafva blifvit, åtminstone i det nordliga Europa? Det låter också som om hr statsrådet verkligen i fjol somras varit på väg att sjelf komma med ut i kriget. Han talar om ett starkt frestande projekt i denna väg (s. 29): Några ord af en gammal vän och kampanjkamrat, under de fälttåg jag bevistat, höllo verkligen på att pigga upp mig härom dagen, då jag för första gången var ute för att hemta frisk luft efter ett långvarigt illamående, då han sade: kom nu och tag befälet öfver ett par batterier ! Hvad jag egentligen svarade, minnes jag sannerligen icke bestämdt; ty propositionen förvirrade mig verkligen något såsom oförväntad, och jag ville icke heller antaga den som ett skämt med en gammal man, helst vännen kanske — om jag svarat: ja — icke skulle kommit i förlägenhet att skaffa mig ctt sådant förtroende, om han verkligen trott mig dertill passande — men jag är nu blefven, ehuru pratsam, ganska försigtig, på gatan åtminstone (och vi voro då icke ensamme), samt vill aldrig hafva några obetänkta ord celler reflexioner öfver dagens händelser löpande efter mig såsom mer eller mindre skarpa, ehuru alitid uppriktiga. Jag återkom d.rföre till mitt täta illamäende, samt att jag varit nog med i mina dagar, då jag icke hade krämpor, samt låt detta gälla som svar på den förbindliga propositionen. En refiezion af vännen, att den tiden är man på vägen att glömma, förmådde mig att fortsätta vandringen, för att icke säga gosor öfver vår närvarande tid, hvilket jag annars är mycket benägen till på gamla dagar och icke heller saknade hug till i de fordna. Om frågan gjort mig något yr i hufvudet, då jag på mer än trettio år icke tänkt på något sådant; så skenade under den långsamma hemvandringen gubbens tankar förfärligt; men jag var dock nöjd med att ej hafva nämnt, hvilken rolig känsla det hade förorsakat, att möjligtvis jag som gammal konservativ kunnat påtänkas stiga till häst som frivillig och rida litet för gamla rusthållet — men de der sjuttio göra, att jag icke vill kompromettera mig ej ens i tankarne, nog tillfredsställd, att jag genom mina Minnens utgifvande fästat måbända en och annans uppmärksamhet på min person, samt att jag kanske icke varit så oduglig i fordha dagar, ehuru jag nu endast kan manövrera på papperet, under en mängd digressioner. Alskvärda sanningskärlek och uppriktighet! Hr af W. kan också, när han vill, begagna ett grannt, nästan svärmande poetiskt språk, såsom han gör på ett ställe (s. 33), der han talar om den för sig så vigtiga 16 Maj: En bättre position ha aldrig ryssarne kunnat finna för deras förmodade herskningsbegär, än just under nuvarande allmänna villervalla: et förnuftigt råd ), hvilket som mig synes, jag icke bordt lemna osagdt på en för mig särdeles märklig dato, den 16 Maj, då detta skrifves — ty jag inträdde just på denna dag för åtta år tillbaka uti den så kallade ministeren Posse-Stierneld af den 46 Maj, och lefyer ännu med mina konservativa loja dem det roar mig att uti dessa mina minnen t gifva för hvar och en, som vill läsa dem. Visserligen har jag härvid icke så sällan spunnit in mig, likt silkesmasken i dess cocon, hvarifrån jag haft mödan ibland att komma ut med mina tilikä gifna grundsatser; men som en fri flygande f gamla dagslaget, icke nattslaget, lägger jag n frön hvar jag vill, på kålblad eller andra bla samt under det jag hvilar mig på blomklasör af den sjelfluktande känsliga noli me tangere, eler de vackra törnrosbuskarne, hvaröfver de vildt fygande och tidigare utbildade bien cch mosshumlorna surra i mängd, sticker jag likt dem den hand, som -vill hindra min flygt. Tvifvelsutan hoppas mången läsare af de Wingårdska Minnena, att i dem få inhemta intressanta underrättelser om vissa politiska tilldragelser inom de högre sfererna från den tid då hr af W. deltog i konseljens arbeten. Detta hopp har väl icke ännu blifvit tillfredsstäldt 3 men man har all anledning att i kommande häften få se sina önskningar i denna väg uppfyllda och mycket afslöjadt på högre ort. Förf. yttrar nemligen sid. 52: Si så! säger mähända mången annars benägen läsare af dessa mina minnen och som kanske icke alltid ogillat mina episoder, men väl önskat komma till något slut — synnerligen till statsrådstiden,. då jag tros hafva något alt berätta, som mången vill hafva reda uppå, eller andra vilja glömma — så har man sagt mig flera gånger, utider ett vVänskapsfullt ogillande af mitt diffusa arbetssätt. Jag har emedlertid ingenting att säga min hitintills benägne läsare, annat, än haf tålamod med gubbens. han skall nog komma till denna period om han får lefva — ty denna för mig särdeles vigtiga sista tjenstemannabefattning, utgörande slutstenen af min långsamma uppfostran, från hvilken synpunkt jag alltid betraktat min hela lefnad — är jag ganska mån om att få berätta; men ordningen fordrar dock att åtskilligt dessförinnan vidröres, om icke hopröringen skall blifva alltför stor. Med en oefterhärmlig urbanitet i stilen, tar hr statsrådet de officerare i försvar, sow i fjol före kriget ingåfvo sina afskedsansökningar. Vi hafva just icke hört någon så stort kländra dem, men hr af W. säger sid. 58: Under allt detta af mitt minnes förmåga ofyanför upprepade kan jdg dock icke säga mig någonsin hafva blifvit så uppretad af publicismens många ofog, som af det att förolämpande stämpla svenska armen som feghjertad, för det att nägra af befälet, till följe af uppmaningar, medgifvits granska sina enskilda angelägenheter och kroppsförmögenheter, innan ett aktivt krig begynnes, samti anledning deraf inlemna sina afskedsansökningar —ty med soldatesken har icke behöfts en sådan uppmaning att lemna plats för yngre, emedan man disponerar om dessa personer såsom antagna för viss tid till följe af värfning eller kontrakter, hvilka icke kunna tillämpas på befälet. Jag har sjelf kört till denna kategori 4810, eburu jag återtog mitt inlemnade afskedsmemorial — som den benägne läsaren täcktes påminna sig, jag nämnt i det föregå nde — a Pm 8 Or wo I LL afrARn dl tara mitt