Aftonbladet – 9 mars 1849, sida 2

Al vau iIldall nallar i ofdAilg LTL ALTER UINUTP läsningen ovilkorligt försättes i godt lynne, huru tvär och teorellsur man än må vara. Än mer: det är fåfängt att icke genast och på hvar sida få för sina ögon bilden af sjelfva åldersmannen, den, oaktadt all sin lilla vresighet här och der, alltid i botten hjertlige författlaren, hvilken i hvarenda ordvändning intryckt sin stämpel outplånligt, och derjemte gjort det så öppet, så sveklöst, så utan stelhet och pretenderad oratorisk ordståt, att man blott icke begriper .... Man ser ånyo åt på titelbladet, men man finner der, oaktadt allt, verkligen författarenamnet Wingård. Man runkar på hufvudet; man kan icke hjelpa det. Man slutar med att göra en allmän betraktelse öfver den mångsidiga, den allskapande modren naturen, hvilken just synes fägnad af att framalstra de mest olikartade produkter, och det ofta vid hvarandras sida. Såsom man kanske påminner sig var hr statsrådet af Wingård före anträdet till taburetten landshöfding i Wermland. På ett ställe i 9:de häftet (sid. 113) låter han oss veta hemligheten af det lyckliga sätt, hvarpå han viste behandla allmogen i sitt län, och hvarigenom han troligen kunde uträtta allt hvad han ville med sina goda Wermländningar: åtminstone, såsom här, förmå dem att icke försumma en tidig sådd då väderleken sådant medgaf. På en resa till gränsen för att möta konungen (Carl Johan), gaf han sig i samspråk med bönderna. Jag hade, säger han, visserligen på vägen sett en och annan mindre hafreåker osådd ; men likväl flere sådda, än jag nästan förmodade., Detta fägnade den gode landshöfdingen. Jag förteg, — fortfar han — jag förteg naturligtvis den del jag haft häruti genom min korrespondens med fogdarne och mina eljest gifna råd. Slutligen yppar han oförstäldt hela methoden af sitt umgänge med allmogen: Jag hade vanligtvis antagit förtroligt språk med Wermlandsbönderna, som jag tror de ännu minnas och hvilket troligen icke passar i andra orter eller, numera, någonstädes; jag berömde dem, då de förtjenade det, utan att gifva mig förtjensten af de påminnelser jag gifvit dem; men deremot icke argt, utan fryntligt, bestraffande dem då de, som jag vid dylika tillfällen alltid sade: dummade sig: hvarvid jag vanligtvis kallade dem gubbar, eller pojkar, äfven ibland nöt, hvartill jag, då jag träffade någon som beklagade sig öfver inbillade olägenheter, försigtigtvis lade: skrika eller jämmerpåse, och sällan nyttjade annat än: du eller min vän — en ovana, som hänger vid mig ännu, och som måhända misstyckes af mången, som fordrar titulaturens upprepande. Om någon tycker att detta skrider litet in på radoteriets område, så erinrar han sig troligen tal och, utgjutelser från andra höfdingar och högt uppsatte, till kärna och must icke stort bättre. , Vid ett visst tillfälle befann förf. sig 1isällskap med presteståndets koryfeer. Han förmäler härvid, att han ogerna sitter der belackare sittan, och att han -väl kan fördraga hvilken sammanblandning af fromma folkklasser, som helst, men dock finner sig bäst belåten med vistandet bland aktningsvärda bildade män,, Hvadförf. nu går att omtala är för samtidens historia destomer af vigt, som man härigenom upplyses om det faktum, att hr W. kallat erkebiskoparna Troil och Lindblom -farbror,, men Wallin och Rosenstein rätt och slätt bror,. Afven påstår han om sig sjelf att han har fallenhet för att-prata, och detta kanske för mycket,, jemte annat, som knappt någon skulle hafva tilltrott ett statsråd. Stycket sid. 102 låter som följer: Att jag således skulle befinha mig ganska väl bland Sveriges utmärktaste prester var ganska naturligt, och då-jag vid middagsbordet hörde många blixtrande qvicka ord och reflexioner omkring mig, blef också jag något pratsam, hvilket kom mig väl till pass, då äfven jag hedrades med en skål, som fordrade ett ex tempore svar, hvilket jag är ganska ovan att afgifva — ty nog kan jag i en förtrolig krets prata, och detta kanske för mycket, men att hålla tal inför större församlingar, dertill är jag alldeles oförmögen, om jag icke åtminstone förut kastat några momenter på papperet. Jag emottog med djup Törelse de utmärkt förbindliga ord, med hvilka biskop Holmström hedrade mig, äfvensom den gamla vackra sången: Inleger vite etc., hvarmed hrr Annerstedt, Forssell och Schram helsade mig, men isynnerhet då jag uti talet liknades vid min bror i religiös uppfattning af lifvet och fasthet i viljan, jemte några andra öfverensstämmelser, som blygsamheten här billigtvis förbjuder mig nämna. Vid milt svar tackade jag, utan att hyarken kunna eller vilja ingå uti några sakförhållanden; hvad den mig smickrande jemförelsen med min älskade hror och äldsta vän angick, beklagade jag mig endast öfver, att jag icke af vår vördade fader, jemte dess principer, ärft min brors utmärkta talareförmåga, hvarföre jag endast refererade till min närmaste granne, biskop Nibelius, hvad jag konversationsvis sagt förut om min belåtenhet att befinna mig bland presteståndets medlemmar, med hvilka jag alltid räknat en nära förvandtskap såsomprestson, och att jag dessutom haft den hedern att få kalla erkebiskoparne Troil och Lindblom farbror samt Rosenstein och Wallin för bror, intills jag nu finner min köttsliga bror på erkebiskopsstolen, gagnande utöfver all jemförelse med mig. Dessa oöfverlagda anspråkslösa ord syntes hafva vunnil ett allmänt gillande och hedrades jag derefter med ett väldigt hurra, som i sanning smickrade mig mer än jag kan beskrifva, då jag härigenom anser mig vara adopterad son af den förenade högsta bildningen inom vårt land. Den egentliga härftråden i de Wingårdska Minnena utgöres, såsom bekant, af anekdoter från kriget i Tyskland 1813, dervid många rätt Inaiva drag förekomma i berättelser om framlidne konungen. Författaren har likväl icke Iså litet svårt att hålla sig qvar vid detta sitt Ihufvudämne. Han löper oändligen gerna in li dagens politik, och 9:de häftet bär i synInerhet viltne om hans tankar rörande Danska kriget i Slesvig förlidne sommar. LikI väl föraktar han cesomoftast att äfven : delta ämne hålla sig på höjderna, utan sänker Jsig med utmärkt nöje och säkerhet ned-i viss -Isoldaten rörande detaljer, hvilka han som gam 7 AnsRAl ass stas KR TA Länna vrilti;iot