Aftonbladet – 8 mars 1849, sida 2

rösterna); det måste finnas en ofvanför alla, en oberoende ställning stående person, som representerar den gudomliga och menskliga rätten, skyddar och befordrar civilisationens och statens bästa samt medlar mellan de särskilda, oftast sins emellan stridiga, samfundsklassernas intressen. För att kunna intaga en slik oberoende ställning, måste denna öfvernetsperson sjelf ingenting för egen del hafva att begära af staten annat än hvad denna frivilligt tilldelat honom: ärftlighet för sin ätt, anständig inkomst och, för att kunna verka för dessa högre och allmännyttiga ändamål, ega tillräcklig makt; slutligen för sina handlingar vara oansvarig. Men som han är menniska, således underkastad passioner, misstag, svagheter af flerfaldigt slag, kan denna makt icke vara oinskränkt, utan vid hans sida måste stå Rådgifvare eller Ministrar, som sjelfva iro inför nationens ombud ar:svarige ). Denna afvägning af maktens attribu:i soner bestämmes genom en Grundlag, olika fur olika folkslag, med större rättigheter för folket i deltagandet af makten i den mån, detta sjelft är moget eller småningom mognar för sjelfstyrelsen ). Dessa iro grundvilkoren för den lagbundna friheten. Då Frankrikes nya samhällsskick icke utvecklat sig enligt dessa grundsatser, så anser Tidsförfattaren det förloradt, och att ingen annan styrelse än jernspirans och enväldets, är i Frankrike möjlig. — Till en början saknar det religion, påstår han, och anförer som exempel derpå, att äfven under året 1848 ) Men när massan icke är okunnigp, utan, såsom hos Nordamerikanerna, redan från barndomen omsorgsfullt undervisad i sitt lands grundlagar och statsförfattning; — när, vidare, den möjliga skada, som skulle kunna uppkomma genom obeständigheten i åsigter och stundens intryck, förebygges, antingen genom förnyade rådplägningar, med tillräcklig betänketid dem emellan, öfver hvarje lagförslag, innan det afgörande beslutet kan fattas, eller medelst ompröfning af folkrepresentationens beslut genom en särskild delegation af folkombud, såsom i Norge, eller en särskild ortrepresentation, såsom i Nordamerika och nu äfven i Schweiz: — hvar gifyves då skälet hvarföre de flesta rösterna icke skulle vara de afgörande, eller med andra ord, hvarföre minoriteten skulle besluta öfver majoritetens angelägenheter? Och vill man vända om förhållandet, på sätt reaktionen oupphörligt yrkar: vill man tillerkänna minoriteten det önskade förmynderskapet öfver majoriteten: hvar finnes då borgen för att icke minoritelen sjelf är okunnig, framförallt mera okunnig än majoriteten om dennas egna behof och gagn? Hvar finnes borgen för att icke äfven minoriteten kan vara obeständig, ledd af stundens intryck): att icke vankelmod i åsigter, hänförelse genom stundens intryck snarare får makt med ett litet antal, i synnerhet med några genom Särskild samhällsställning och särskilda förmåner interesserade klasser och dessas representanter, än med ett stort antal, med ett helt folk, och dettas representanter? : ) Men om pnationens ombud, icke få vara nationens ombud, utan en af vissa klasser sammansatt minoritets: hvart tager då den så ofta omspråkade ministeriella ansvarigheten vägen? De som skola underkastas den tillhöra ju då antingen sjelfva samma minoritet (hvilken sålunda skulle döma i egen sak), eller beherrska den genom utsigten till emolumenter, utmärkelser och befordringar å ena sidan eller farhågan för afslag och åsidosättanden å den andra. Men härigenom förvandlas hela ansvarigheten till ett bländverk. Just för att afskaffa detta bländverk och, i omvänd ordning, så föranstalta, att den ministeriella ansvarigheten — det enda verkliga råmärket emellan despotism och lagbunden styrelse — måtte från ett gäckeri med folkets rättskänsla och sunda förstånd öfvergå till en sanning, just derföre är det, som vår tids mera klarsynta folk fordra att deras ombud måtte vara deras ombud, alltså majoritetens och icke någon minoritets. När man åt denna folkets befogenhet till kontroll på dem som afgöra öfver dess angelägenheter, gifvit namnet folksuveränetet, så har man valt ett ganska oegentligt och förvillande uttryck; om än den så kallade folkouveränototone slutsten i sjelfva verket består af denna kontrollerande makt. Afven i samhällen der folket innehar lagstiftande makten, genom sina verkliga ombud, och deltager i den lagskipande myndigheten genom sina jurymän, har man icke ansett det vara suveränetetens innehafvare, så snart det icke äfven ägt den nyss nämnda kontrollen på den verkställande makten ) Sjelfstyrelsen erkännes således, till och med a he konservativa, såsom det statsskick, hvartill folken nalkas. Månne man i detta medgifvande få söka förklaringen på den ofvannärnda gåtan om den himmelska urbilden? Månne äfven vår: konservativas samfundsordning, när den konseqven utvecklar sig, skall slutligen sammanträffa mec demokratien? Vore meningen denna, då skulle grunden ingen annan tvistefråga finnas emellan kon: servatismen och sjelfya republikanismen, än — tid punkten för det gemensamma statsidealets förverkligande. — Tidskillnaden är likväl allt som erfor. dras, för att göra klyftan emellan dem lika oöf verstiglig som förut. Erinrar man sig det af kon servatismen bifogade vilkoret för sjelfstyrelsen nämligen nationernas mognad, samt att de na: tioner, som ännu icke äro mogna, skola mogna så småningom — naturligtvis i konservatismens uppfostringsanstalter — då anar man, att med detta småningom förhåller sig på samma sät som med en ohjelplig supares bekanta nykterhets: löfte — att dermed skulle gå så smäningom, så småningom,; kort sagdt; den fullständiga mogna den är kanske att förvänta i,det tusenåriga riket men icke förr. Talet om sjelfstyrelsen blir i dt konservativa statslärorna på detta sätt hvad mar i England kallar en politisk fiktion, eller på rer svenska en dikt, af samma halt som fiktionen on den ministeriella ansvarigheten. RR