Aftonbladet – 8 mars 1849, sida 2

veta, att kungen, ja, sjelfva den okuflige Carl, ofta vill det ena, men måste det andra... Nå, lika godt då! Jag vill dertill utse en annan, men ursäkta då, att denne springer om er. Kamrern tystnade. Göransson såg eftertänksamt i solfvet. Han kände den man, med hvilken han hade att söra, och insåg att en vägran, likaväl som ett bifall, kunde lraga förderfvet öfver hans hufvud. Förrådandet af kamrerns hemlighet åt fröken Däben bredde sig liksom ett tungt moln öfver hans tankar. Han såg upp. , Förlåt, nådig herre! sade han med undgifven stämma, förlåt ett ögonblicks tvekan! Jag är redo att göra allt bvad ni befaller ..n Tre sakta klappningar afbröto samtalet... Kamrern lade fingret på munnen... Göransson skyndade till dörrn, der ett halfhögt: läs opp! lät höra sig. j Dörrn öppnades ... Hagman brådskade in, och förrän kamrern hann fråga hvarför han kom ensam, yttrade han: Kongl. rådet, gref Cronhjelm, hade icke tid, han måste genast visa sig på hofvet.o Kamrern kastade en hvass, svart blick på Hagman, i detsamma denne utsade det kongl. rådets namn. Han bad mig säga, fortfor Hagman, i all oskuld, utan att hafva märkt det, att han gillade alla kamrerens åtgärder. Det har anländt en kurir från kungen, med underrättelse, att han blifvit snfallen redan förstå natten af sitt vistande i Norge, men segrat, och tagit Rorrmännens tappre anförare, Kruse, till fånga... att prinsen af Hessen blifvit sårad, dock ej farligt. Kamrern kan lätt föreställa sig prinsessans förskräckelse och ångest... hon har svimmat, och, så fort hon återfått sina sinnens bruk, beslutat att resa, aldrasist i morgon middag, för att sjelf taga vården om sin sårade och älskade gemål.n 4 Slutet häraf uttalades med,ett visst sarkartiskt småleende; ty för ingen utom för prinsessan sjelf, var Fredriks liknöjdhet obekant. Så litet är det möjligt, att längre tid bortåt hyckla känslor, dem man ej äger... Endast Ulrika Eleonora dårades deraf. i Kamrern och Hagman hjelptes nu åt att bringa allt i sin gamla ordning, och förfogade sig sedan derifrån, lika tyste och obemärkte, som de kommit. Då ffesselgren anlände, förrådde ingen den ringaste omständighet det nidigsdåd, som under hans bortovaro här blifvit föröfvadt, men hvars verkningar han snart skulle erfara. ; i (Forts.)