Aftonbladet – 8 mars 1849, sida 2

har man öfverallt sett den uppen? gionens fiender sätta sig i spets volutionära rörelserna. Dess n: ledare, Lamartine, fordom var ti sotelligenta itolik, måste först göra sig till apostat: dyrka Voltaire i stället för Christus. För en Tidsförfattare vetyder det föga att i samma art els fortättning, 14 dagar sednare, m sig och medgifva det faktiska förhållandet ait supproret i Februaridagarne, tvärtemot 1739 och 1830 års revolution, icke tycktes hysa någonting ondt emot kyrkany. En annan bristfällighet finner Tidsförfattaren hos armeen. Armeen — anmärker han — sundergick sedan 1789 en omsk: 3, så till ;vida att då nästan alla officera? iills voro adelsmän, hafva ända från revc! en sällan några af de högre och knappast de förmögnare familjerna deruti sökt be n. Vibeshöfva icke påminna om hvilket s ;rdningen ;derigenom förlorat. Slutsatsen af alltsammans blir, att sedan parmeen, nästan helt och hållet bildad af demokratiska beståndsdelar, sednast visat benäpgenheten att fraternisera med foll:et, sedan man antagit Allmänna Val och Inkammarsystem, och derigenom likasom !egaliserat revolutionen i permanens, så kunne vi för vår ;del icke begripa hvarken huru ordningen skall ;kunna återställas, ej eller, om sådant kan ske, af hvem den skall komma att försvaras., — — Med ett ord: vi kunna icke, intill dess ett ;mera moraliskt och mera laglydigt slägte hinner bildas och uppfostras, förutse någon annan räddning än Enväldet. I trots af den professorliga siareförmågan, är det fara värdt att den verkliga tiden underkänner sin upsaliensiske namnes spådom, för så vidt han vill se Frankrikes räddning uti absolutismen. Mera tirovärdi man deremot kunna finna spådomen annat ställe i samma uppsats: att Ludvig Napoleon först torde bekomma kejsarki:onan och sedan störtas. Hvad åter räddr beträffar, så har, oväntadt nog, det legilimis istiska partiet sannolikt anvisat det dertill tjc ste medlet: franska styrelsemaktens decentralisering, medelst ett federalifsystem och en sjeifständig kommunalförfattning; ehuru de nu i hufvudstaden rådande partierna icke vilja böra talas härom. Omöjligt lärer någon kunna förutse huru länge denna motvilja skall forifara, huru många strider som vänta Frankrike, innan Paris låter försona sig med dylika I och huruvida det öfriga Europa skall lemna Frankrike i ro under tiden. Men det är icke sannolikt att exemplet af Nordamerika och Schweiz å den ena sidan, och af den cc; :erade demokratiens lätta öfvergång till envälde å den andra, kan i längden undfalla ett folk med fransmännens politiska klarsynilet. Tidsredaktörens funderingar öfver Frankrike lära förefallit sjelfva Tidsbolaget nicot långa. Vi hafva hört åtskilliga tycka — iiilstår redaktören sjelf i sista lördagsnumret — att vi på nya året alltför mycket befattat oss med Frankrike,. — Red. införer derföre en liten förklaring till sitt urskuldande. Första ursäkten finner han deri, att detia lord alltsedan ett år varit den ugn, hvarur a!la de tändande gnistorna utgålt, varit revolutionernas stora öfversjudande kokgryta m. m. — kort sagdt, man får -höra om igen f gången den gamla visan. En n fogas likväl efteråt, hemtad ifrån Ti sredaktörens föreställning, att demokr: öfverallt annorstädes spelat ut sin role, erat bonis och står i skamvrånn; hvaremot !ct stora dramat ännu icke är Iycktadt i ironkrike. Republiken ligger väl i själtåget, men vill nicke erkänna sig för död; dess vänner ämna ännu en gång försöka de mest kraftfulla medel till dess vederfåendep, o. s. v. Slutskälet till Tidens bestyr med Frankrike torde likväl vara det förnämsta. Det republikarska Frankrike — menar hr Palmblad — ör radikalismens enda hopp, enda tröst, det enda trumf den ännu har qvar, sedan dess spel för ett halft år sedan stod så brillant; au sitter den med detta enda trumf, och det är ändå en lågtrumf. Förloras spelet äfven här, så är demokratien alldeles bankrutt, då aterstår för henne intet annat än att packa in och med sina räddade smulor emigrera till en annan ,verldsdel., Med denna lilla professorliga förklaring, i synnerhet när den är hållen 1 en rued drängkammareoch köks-metaforer så uppstödad jargon, och öppnar så lugnande utsigter för patronaget, måste detta förmodligen finna sig belåtet. — Men äfven för de motsatta åsigternas vänner är den icke mindre tillfredsställande. För det första upplyser det dem, att våra historiskes tidsrepresentant nödgsts med tidens historia företaga de mest underbara anakronismer, för att skaffa faktiskt understöd åt sina teorier. För att i Frankrike finna källan till allt hvad som vederfarits konservalisinen, nödgas han framställa förlidet års hvällningar derstädes såsom de äldsta, och för tillfället förtiga, hvad något hvar torde hafva i friskt minne, att frihetens dagning i Rom inträffade ett år förut, och att demokratiens seger i fchweiz är två år äldre. RNA TENS SIREN ITMATISS— RE a a