Aftonbladet – 8 mars 1849, sida 2

sjutelser om allmänna val i Utopienn (förespeglande framtida valrätt för hästar och åsnor), eller hotet med en krigsförklaring från Potsdam för juryns frikännelse af Dagligt Allehanda i den bekanta aktionen (jemte konservatismens påpasslighet att, till sagan om denna våda, omedelbart lägga ett förord om svenska tryckfrihetens inskränkning); eller utdragen ur den toryistiska Quarterly Review; eller betraktelserna om Presidentvalet i Frankrike och om ,Frankrikes ställning och framtid. I alla dessa uppsatser, så skiljaktiga till rubriker och anledning, herrskar samma anda, inskärpas samma trosartiklar och lefnadsråd; ja den ena tjenar som oftast till fulländande kommentarie åt den andra. Åt den på ett ställe, t. ex. anförda varningen till regenter emot begäret att vara älskade, och mot ,önskan att behaga (hvarvid det förra förklaras närbeläget till svaghet och den sednare till fåfängar), gilfves väl omedelbart ett visst eftertryck genom tillägget af den historien, att då Pius IX ,vid en högtidlighet hängaf sig af hjertats fullhet åt sitt folks fordringar och acklamationer, ropade en åhörare: hvilken skulle någonsin föreställt sig, att Gud åter skulle finna på en annan general la Fayette och att han skulle göra en påfve af den ?; men för det fullständiga intrycket erfordras, att på ett annat ställe finna anmärkt om samme la Fayette, att rödet beskärde icke denne ränkmakare den hugnaden att se Julitronen falla och brännas. Dylika små drag äro emedlertid att anse mera som tillfälliga ornamenter, ehuru karakteristiska för konservatismens arkitektonik i det hela. Vill man deremot skåda sektens lärobyggnad mera i stort, så bör man göra bekantskap med de ofvannämnda betraktelserna öfver Frankrikes ställning och framtid,. Vår konservatism uppträder i dem på en gång såsom statslärarinna och sierska, och förtjenar i begge egenskaperna att höras. Vi kunna ej neka oss den tillfredsställelsen att till den större allmänhetens tjenst reproducera några få utdrag ur denna märkvärdiga afhandling. Under tidskiftena mellan 1789 och 1799, mellan 1830 och 1835 samt år 1848 har revolutionen, efter Tidens försäkran, trenne gånger spelat bankrutt, likt en Proteus iklädt sig alla möjliga former, från filantropien och sentimentaliteten till den gröfsta brutalitet, och slutligen, erkännande sin oförmåga att styra sig sjelf, måst, såsom enda utvägen, knäböja för den beväpnade makten, sägande: var nådig och bind oss, ty vi äro galne, och skjut ner oss, om vi röra en led, ty få vi händerna bara fria, fortfara vi att klösa ihjäl hvarandra inbördes. Rädda oss från oss sjelfvel — ,Vår öfvertygelsev — yttrar Tiden i samma artikel — är den, för att säga den så gerna först som sist, att hvilken författning Frankrike än gifver sig, hvilken person den än ställer i spetsen för sin regering, är all styrelse, annat än jernspirans, här omöjlig, så länge man icke kan utrota de rådande, allt förgiftande, allt omstörtande villomeningarne, som göra all samfundsordning rent af omöjlig, samt så länge man ej lyckats att sätta förnuftigare grundsatser i stället; och detta kan svårligen ske, förr än en ny och bättre generation uppVexer. Man stöter då ändtligen här på det erkännandet, att reaktionen icke liter så helt och hållet på bajonetterna, som den annars så ofta vill låta förstå, och att den äfven begriper ideernas vigt och söker att lägga den i sin vågskål, när så kan ske. Men man finner att dess sträfvande härvid, i trots af alla öppna förklaringar om kärlek för bildningens utveckling och framskridande, går ut på återställelsen af det gamla, alltså i sjelfva verket på bildningens återinveckling och tillbakaskridande, och cåladas har caxmma syftning, åt hvilken jesuiternas samfund, alltifrån sin stiftelse, ezgnat sig. Huru samhällsinrättningen bör vara beskaffad efter denna åsigt, finner man omständligt förklaradt i följande utdrag ur de rnyssnämnda Tidsbetraktelserna, hvilket vi anföra med understrykning af det särskildt märkliga, och tillägg af några erinringar under texten: Det gamla samhällets första theser voro dessa: Staten måste, så vidt möjligt, inrättas efter den himmelska urbilden) och det menskliga förnuftets lagar, i öfverensstämmelse med den gudomliga rättvisan och förnuftets fordringar, eller sålunda, att mensklighetens högsta angelägenheter (gudsfruktan, sedlighet och upplysning) först afses, och dernäst de timliga. Folket må om allt detta höras, rådslå, besluta; men som det ena intresset alltid kämpar med det andra, intet tidehvarf är fritt från sina egna villomeningar, och massan vanligen okunnig, obeständig, ledd af stundens intryck, så får icke allt afgöras efter de flesta ) Hvar denna för samhällets konstruktion nödiga urbild är att tillgå, antydes icke närmare. Då mönstret likväl är himmelskt, och statsläraren i Tiden utan tvifvel ortodox, så har man väl att söka det i Bibeln. Der åter finner man ingen statsform så godkänd, genom Guds uttryckliga förkastelse af dess motsats, som den, hvarom talas i Samuels Bok, d. Vv. s. den demokratiska, då Israelitiska folkets president, oberäknadt sin befattning som offerprest, egentligen var sysselsatt med lagskipningen.