Aftonbladet – 27 februari 1849, sida 3

sammaste minne. Följden af den gjorda anmärkningen blef, att verserna återställdes mig; — men då flera af mina vänner fingo höra förhållandet, yrkade de, att verserna skulle å Oscarsdagen afsjungas på stadshuset, hvilket ock skedde ibland en talrik samling af studerande, samt i närvaro af akademiens rector och flera andra universitetslärare, hvilka på min underdåniga proposition drucko de sungliga skålarna och instämde i sången. Versernas författare lyftades derefter af den studerande ungdomen under lifliga hurrarop. Allt detta kunde ej annat än gräma hans högvördighet. Snart gaf man fart åt det ryktet; att jag varit drucken, och, såsom närlagde utdrag af Lunds domkapitels protokoll visar, blef en nattmansdräng vid namn Nils Eliasson af prestmannen Schlyter legd till min anklagare. Ransakningen företogs på domkapitlets reqvisition vid kämnersrätten, men. hvars preses, den allmänt aktade y. häradshöfding Fogelklou, som insåg den nedriga kabalen, förklarade med anledning af en uraktlåten formalitet, att målet ej kunde upptagas vid kämnersrätten. Tillförordnade aktor, v. stadsfiskalen Appelgren, afstod från vidare påstående, och dermed trodde man att den saken icke mera skulle förekomma; men hans högvördighet ville annat, och efterskickade aktor, med tillsägelse, att kämnersrättens beslut skulle öfverklagas; det skedde ock, med den påföljd, att ransakningen måste ånyo företagas, och sedan målet väl nio gånger förevarit och en mängd vittnen afhörts, kunde dock icke vederbörande få sin glädje fram, utan samma domkapitel, som ställt om ransakningen, måste genom utslag af den 29 Maj 4846 helt och hållet befria mig, med rättighet att söka upprättelse af Nils Eliasson, som icke ger det ringaste, utan måste i häradshäktet afsitta böterna. Så slts den saken, vederbörande till ingen heder och fromma. Om man nu lägger det ena till det andra och anställer en opartisk granskning af sakernas gång, så är man troligtvis komma till det resultatet, att jag icke varit en persona grata hos min biskop och mina andliga förmän. Man stärkes ännu mera i en sådan förmodan, om man ger akt på följande: r 4848 under riksdagen i Stockholm gaf biskop F., i närvaro af sal. ärkebiskop Lindblom, min salig fader sitt hederslöfte, att jag och ingen annan skulle bli rector schole i Lund, hvartill jag såsom akademiadjunkt borde väl vara meriterad. Man skulle tro, att detta löfte ej kunde rubbas, såsom gifvet åt en man, hvilken biskop F. bevisligen prejudicerat: men löftet gafs ej för att hållas — en annan fick tjensten, som varit informator för biskopinnans brorsbarn. 4829 var jag uppförd på förslaget till Jemshögs pastorat, men på hr biskopens tillställning blef dess svåger, prosten Hammar, såsom extra sökande dertill befordrad, ehuru bevisligen mig och de tvenne andra föreslagna vida underlägsen i förtjenster till 1:a klassens pastorat. 4834 sökte jag W. Karups pastorat, men uteslöts från förslaget på hans högyördighets tillställning, af skäl, att jag ej underskrifvit min meritförteckning, hvilket vann gehör på högre ort; fast vid samma tillfälle — mirabile dictu! — gymnasii-adjunkten Smedeman i Skara insattes på förslaget till Gökhem, änskönt han allsingen meritförteckning bifogat. Anledningen till mitt uteslutande från förslaget var troligtvis den, att biskopens gunstling, magister docens Falk, hvilken fruktade i mig en farlig rival, skulle slippa collisionen. Jag blef kallad till fjerde man och mot biskopens vilja i nåder utnämnd till kyrkoherde härstädes. 4841 anfnälde jag, att Houfs nya kyrka var färdig, och önskade sjelf att såsom församlingens kyrkoherde få förrätta invigningen, såvida ej hans högvördighet ville i egen person göra det; men i det ställe skickades hit en prost från ett annat kontrakt att förrätta invigningen; då deremot ej långt derefter en af stiftets störste idioter, prosten S. Möller, inom detta kontrakt fick i bispens stad och ställe inviga sin nybygda kyrka. ; 48530 blef jag utsedd till preses vid det allt hittills uppskjutna prestmötet; men då jag mot biskopens förmodan gick i befattning med disputations författande, tillskref hans högvördighet mig och föreslog, att jag afsade mig förtroendet till förmån för doktor Bergqvist, hvartill jag svarade nej; och då jag således kunde möjligtvis deraf skörda någon heder, har h. högvördighet så begått saken, att min Synodal-disputation de Morte, änskönt redan 4835 tryckt, ännu ej blifvit ventilerad. På mina underd. besvär öfver dröjsmålet har den gamle biskopen blifvit från skyldighet att hålla prestmöte i nåder befriad, sedan ban i sin underd. förklaring öfver mina besvär icke försmått att inför sjelfva konungathronen opåkallad stämpla mig som en processmakare. — Detta vapen har nemligen med fördel en lång tid mot mig begagrats, utan att man besinnat, det jag, såsom för det mesta svarande part, varit tvungen att försvara min rätt mot den oförskämdaste egennytta och den lågaste hämdgirighet. En vy. häradshöfding Holmqvist, nu tillförordnad Tandssekreterare i Linköpings län, då tillförordnad domare härstädes, torde kunna lemna närmare upplysning härom, hur jag på den tiden behandlades vid domstolen, alldenstund bemälde bäradshöfding blef af kgl. bofrätten förklarad jäfvig att vara min domare. 4836 förordnade hr biskopen, med förbigående af mig och alla helbregda kyrkoherdar inom detta kontrakt, den ende krymplingen, nemligen prosten Fast, till kontraktsprost. Han hade i flera år gått på tvenne kryckor och var, sjelf tredje, oförmögen att sköta en prostsyssla. 4842, vid Fastens frånfälle, förordnade hr biskopen tiil kontraktsprost en af stiftets störste idioter, kyrkoherden S. Möller, hvilken dog 4846, hvarefter h. högvördighet, kcfinnande sig i den största förlägenhet, först erbjöd sitt förtroende åt en kyrkoherde utom kontraktet; men då han icke ville emotiaga det, kastade h. högvördighet sitt förtroende på vakanspredikanten, utnämnde kyrkoherden Ambrosius Jönsson — ett exemplum sine exemplo — och tvärtemot vanlig praxis blef hr Ambrosius kontraktsprost; men heldre det, än att göra rättvisa åt någon, som ej ville ödmjuka sig under hr biskopens mäktiga hand. 4846 dog min äldste, älskade son, som på sin dödssäng omtalade för mig, att han grämt sig. till döds deröfver, att biskop F. förhindrat hans lycka. Han bade nemligen genomgått den presterliga kursen, men honom vägrades ordination, derföre att han ej hade någon annan kallelse, än fadrens, som biskopen ej ansåg beköfva medhjelpare. Nedslagen häröfver, hemkom min son, som någon tid derefter presenterade för domkapitlet en annan kallelse af kyrkoherden, prosten L—m; men till honcm ski kades då en annan medbjelpare, och på sådant hindrades alltjemnt min sons ordination, tills han af sorg öfver sin motgång lades på sjuksängen och dog