Aftonbladet – 27 februari 1849, sida 3

mit in, och med sin ödmjuka helsning, och kyssning af ge neralens rockskört bortvändt hans uppmärksamhet ifrår dottren. Hvad ser jag? Gamla Sara! Nå välkommen! Men, hur forhåller det sig?... Elisabeth är dödsblek? Hennes god: tant måtte väl ej vara sjuk? Nej, nådig general! nådig friherrinnan är vid fullkomlig helsa, och kommer säkert hit i nästa vecka. Men frö ken, som blef förskräckt af en elak dröm; gaf sig ingen ro utan reste förut, åtföljd af hofmästar Holmqvist ...n Den gamle, ärlige gubben!, inföll generalen gladt Hvar är han? Han har varit den trognaste af alla mins tjenare! Hvar är han? Utom sig brast Elisabeth i tårar, likaledes den gaml: pigan, z är Bestört tog Ornstedt ett steg tillbaka. Han anade er olycka, men innan han kom sig för att upprepa frågan, utbrast den gamla: Ack, nådigaste herr general! en förfärlig olycka höll på att hända, men Gud ske lof! den gamle hofmästarer räddade fröken, om han ock sjelf ... För tusan djeflar! hvad har då händt?) inföll Örnsted! frigt, och för första gången kände han sitt hjerta bäfva al ruktan. Svara mig! hvilken fara lar hotat min dotter? Jol på en stor skog... hette han icke Käglan, nådig röken, jo, så hette han... blef fröken anfallen af röfvare ch Holmqvist blef mördad under försvaret, men just som le slogos som värst, kom ryttmästar Bernhard åkandes med n utlänning, och han dref röfrarne på flykten... . Min tappre gosse! mumlade generalen. ... Men, gudnås så visst! tillade gumman. Han kom ör sent att rädda Holmqvist.n Ehuru van generalen ock var, att om qvällen se månen död, hvars hand han om morgonen tryckt, kunde han ndock ej undgå att känna sorg öfver det öde, som träfat hans äldste trotjenare. Ett par minuter stod han tyst ch sluten inom sig. Elisabeths tröstlöshet hotade att förjaga hennes lifsanar... men fasa och ångest äro ofta mäktiga retmedel... on bibehöll sin sansning, och ägde styrka nog att hålla ig uppe. a Min Elisabeth! yttrade generalen, som varseblef henes stumma förtviflan. Jag kan icke klandra din oro, den r naturlig både för ditt kön och din ålder... Men, du r en soldats dotter, min flicka! och måste äga mod! Veket kan blifva pjunk. Betänk att allt lefvande måste dö, ch honom är en skön, herrlig lott beskärd, som faller ör sin pligt, han må vara hög eller låg. Frid med den dle tjenarens stoft. Han var, oaktadt sitt låga stånd, bätre än mången ädling. Men har då friherrinnan skrifvit till mig? yttrade an vidare, och för att: afböja fortsättningen af det sorg