Aftonbladet – 27 februari 1849, sida 3

theborg antagas till matros. Husförhörslängden var hos klockaren för att deraf göra utdrag, och enligt de mig meddelade extrakter af saköreslängden, dem jag i särskildt konvolåt förvarar, fanns intet mot honom anmärkt, hvarföre jag gaf denne Nils Olsson ett bevis af det bufvudsakliga innehåll, att mot hans fred var ingen anmärkning gjord. Nu ville det ig så, att fogden icke lempat mig del af saköres ingden, enligt hvilken Nils. Olsson var fälld till ansvar för stöld — ett förhållande, som jag alltså hvarken kände eller var skyldig att känna. I stället för att gå till Götheborg begaf ban sig till Jönköping, utan att likväl under vägen begå något brott. Han gripes emedlertid och föres till Christianstad, hvarefter, på vederbörandes anmälan, jag fick stå till rätta på kapitlet för mitt oriktiga betyg, hvilket hade till påföljd första varningsgraden, en bestraffning, så mycket hårdare, som jag icke kände, att Nils Olsson var en tjuf; då deremot prosten Wet tergrund kort förut försedlat från Runneby af Lunds stift till Köpinge en vid namn Lundgren med betyg om god frejd, ehuru han kände, att han blifvit för stöld afstraffad, men slapp varningsgradenn, troligtvis derföre, att han stod i bättre förhållande till vederbörande (vide Lunds domkapitels protokoll för d. 48 Juni 1834), 2:0 Hade en numera afliden underofficer, jemte några andra oroliga sällar, under anförande af den vidtberyktade bond-adyvokaten, öfver-auditörn E Ljunggren, i domkapitlet mot mig anmält flera så kallade embetsfel, hvartill jag icke var skyldig; och ehuru anklagelsen vid tinget återkallades, under förklarande, att flere, hvilkas namn funnos under anklagelseskriften, dels voro döda för flera år sedan, dels stadda på esor och hade således icke tecknat sina namn, så fann likväl domkapitlet för godt att gifva mig en tarning,, dock utan någon grad för det att, efter tit. Ljunggrens uppgift. ett kreatur skolat en söckendag under påstående kyrkreparation inkommit i kyrkan och der, såsom tit. Ljunggren uttrycker sig, )hemburit pastor ett värdigt offer. Jag fick således den gången en varning, som kyrkvaktaren bort hafva, och för en förseelse, af hvilken jag icke en gång var medyYetande. 3:0 Hade domkapitlet skickat till mitt embetsbiträde en epilepticus vid namn Elmlund, numera förbuden att göra presterlig tjenst. Denne prestman, som var derjemte af ett ganska oroligt lynne, började med mig en querelle, i närvaro af dåvarande kontraktsprosten Fast i mitt eget rum, och då han blef för närgången, fann jag mig föranlåten att visa honom på dörren, med något för tillfället passande epitet. Genast blef jag anmäld i domkapitlet och fick derföre en varning, ehuru jag icke gjort annat än hvad hvar och en annan i milt ställe troligtvis gjort. Jag bör dock icke förundra mig häröfver när jag ihågkommer, att samme prestman omtalat, det han från Lund fått ett hemligt uppdrag att göra mot mig en tillstallning. 4:0 Hände det en gång i Houfs kyrka, der jag i hast måste aflösa nyssnämnde Elmlund, som fått ett svårt epileptiskt anfall, att jag vid förrättandet af ett barndop kom att vända tvenne i handboken sammanbhäftade blad på en gång; men då jag förmärkte misstaget, rättade jag detsamma och läste om en del af det redan lästa för att få sammanhang. Genast blef jag anmäld i domkapitlet på tillställning af en inom häradet vistande prestman vid namn Schlyter, som omsider under förra årets förlopp blef för slagsmål suspenderad, sedan hans högvördighet i det längsta skonat honom, såsom i visst afseende med honom beslägtad. Jag erhöll naturligtvis en yarning utan grad och fick plikta till på köpet 3 rdr 46 sk. banko för det jag i min förklaring ursäktat mig dermed, att en viss biskop utan afvittring vigt enka, och en annan predikat i domkyrkan öfver ett oriktigt evangelium, utan vidare påföljd; samt att, om jag vore skyldig till sådana grofva förseelser, som de, för hvilka kyrkoherden Schönbeck nu offentligen låtit tilltala biskop och hela domkapitlet i Lund, så skulle jag icke vänta någon skonsamhet. 5:o Slutligen drabbade mig den nu ifrågavarande suspension af skäl, som ofvanföre nämndt är. Dessa äro mina så kallade förseelser, för hvilka biskop och consistorium synas hafva velat att jag skulle nu plikta i ena bot med tjenstens förlust på 3 månader. Må den oväldiga allmänheten nu döma, om en biskop och ett consistorium kan i en änlig sinnesstämning förklara en prestman skyldig till så svårt ansvar för dylika obetydliga och till en del uppdiktade förseelser, och om ej det förekommer mången, som hade vederbörande velat söka sak med mig. Man föres lättligen på sådana tankar, om man anställer en opartisk jemnförelse emellan dessa och andra vida gröfre förseelser, som blifvit med största skonsamhet bedömda. Här gifvasnemligen prester — nomina sunt odiosa — som blifvit i domkapitlet anmälda för mässefall, för sakramentets utdelande sub unå specie, m. m., och derpå har ingen varningsgrad, än mindre någon suspension följt. Det måtte väl ändock vara någonting vida mera maktpåliggande, att göra mässefall eller utdela sakramentet sub unå specie, än att utan eget förvållande få höra, att ett kreatur inkommit en kendag i kyrkan, eller att vända två blad på en gång i handboken, eller att uppskjuta en scckenstämma, m,. m.? Men se menniskan! — Låtom oss gå vidare. Hade vederbörande fått sin vilje fram, hade jag säkerligen äfven varit fälld till ansvar för det jag skolat år 4842 på Oscarsdagen i Lund å stora värdsbuset derstädes varit drucken; och dock måste äfven mina hätskaste ficnder medcgifva, att jag bevisligen är en af stiftets nyktraste prester, alldenstund jag på många år icke cn gång tagit den gamla svenska apti supen, och förtär ofta på hela månaden icke ens ett glas vin; — men hvad hände? Må allmänheten få veta rätta förhållandet. Kort före Oscarsdagens firande fiek jag cn helsning från akademiens rector, nu mera aflidne professor Bolmter, om jag ej ville i akademiens namn författa några verser till den. Jag uppfyllde med nöje en gammal väns begäran och skickade honom manuskriptet. Bland andra verser lydde en sålunda: Furstar samla väpnad makt, Att kring borgen hålla vakt — Oscar ingen vakt behöfver, Honom vakar folket öfyer. Verserna uppvisades i manuskript för prokanslern doktor Faxe, som måhända icke gerna såg mig uppträda som ÖOscarsdagens lofsjungare, Hr: biskopen gjorde derföre en oväntad anmärkniag, att nemligen den nu citerade versen vore rabulistisk och skulle misshaga gamle kungen, såsom upplifvande minnet af det så kallade Crusenstolpeska uppträdetv. Sådant hade cmedlertid aldrig fallit mig in; minst mig, som hyste den största vördnad för majestätet, och hade af den gamle kungen cemottagit flera vedermälen af nåd, som äro djupt fästade i det tack