Aftonbladet – 27 februari 1849, sida 3

Så äfven Örnstedt, sedan han likväl först, jemte öfrig befälhafvarne, följt konungen till dess logis. Han bodde vid samma gata, som konungen, endast et par hus derifrån, och upptäckte således straxt den täck släde, som stod frånspänd utanför inkörsporten till han bostad. Han skyndade dit, såg sig omkring efter någo! domestik, men der fanns ingen. Otålig hoppade han a hästen, som emottogs af hans ordonnans, och skyndade in Elisabeth hade redan från fönstret med klappande hjert skådat konungen, och sin far, hvilken hon igenkänt af por trättet. När hon såg honom nalkas huset, drog hon si hastigt tillbaka ... hon ville skynda till hans möte, me hennes fötter tycktes henne fjettrade, likasom då man dröm: mer att man vill springa... Oviss och darrande stod hor qvar på tröskeln till förmaket ... Generalen ryckte up dörrn, och stadnade öfverraskad vid anblicken af den skön: varelse, som visade sig för hans syn. Tusen minnen träng de sig på honom... han trodde sig se en uppenbarelse a sin förutgångna maka, endast förskönad. Hvem är ni? frågade han med matt, stammande röst Denna vördade, älskade stämma återljudade i henne: hjerta, lik ett i fjerran bortdöende echo. Den återga henne sansning och talförmåga. För mildheten i hans till. tal, och i hans anblick, försvunno de sista dagarnes dystra hotande tilldragelser . . . Hon ilade fram till honom, nedsjönk för hans fötter omfattade hans knän, under utrop... Min far! jag är er dotter, er Elisabeth. Den öfverlycklige fadren upplyfte henne och tryckte henne i sina armar... . Ja! sade han, jag igenkännrr dig, det är du, bilden af min oförgätliga maka... Hon har skickat dig, på det hennes Carl ej mera ensam och sörjande skall vaadra fram till grafven.n Hvilken är den fader, eller moder, som ej med välbehag betraktar sina barns skönhet, och det så mycket mera, när äv i hvarje blick, i hvarje drag, äfven igenkänna själens Sakta sköt Örnstedt sin dotter ifrån sig, och Tät sina blickar pröfvande hvila på hennes anlete, under det att ymniga tårar af glädje fyllde hans ögon. . Elisabeth! du har din mors drag, du måste äfven äga hennes hjerta. Men, min Elisabeth, hvar är din tant, alt jag må betyga henne min tacksamhet för den moderliga omvårdnad, hon skänkt dig? Denna fråga kastade Elisabeth tillbaka i den kalla verkligheten . .. Inom ett ögonblick genomlefde hon ånyo de förfärliga händelser, som timat, alltifrån läsningen af Iwos bref, ända till den gamle trotjenarens mord. All hennes blod skockade sig kring hjertat, och hon stod blek och darrande, och hvem vet, om icke sjelfva den med ed fästade hemligheten kommit i dagen, ifall ej den gamla kammarpigan, som länge på lur afvaktat detta ögonblick, nu hastigt kom