Aftonbladet – 27 februari 1849, sida 2

furstars sedeslöshet, qvinnors låga lättsinnighet att öfver lemna sig åt dem, allt omständigheter, hvilka så fiendtlig ingripit i hans kärlek, hvilken mer och mer iklädde si skepnaden af hans öde. Olyckligtvis insåg han ej, att han goda stjerna just begåfvat honom med detta Ariadne-ny stan, för att leda honom ur den förfärliga labyrint, i hvil ken han förvillat sig. Ett öppet förtroende af allt åt Örn stedt hade utan tvifvel varit hans och Elisabeths rädd ning... men vi finna lätt huru litet benägen dertill ha nu skulle vara. Då och då höjdes hans bröst af djup suckar . . O, hvarför fick jag någonsin veta att jag härstamma från ett stort hus..? Att jag är född till, otaliga rike domar ..? Att jag har blodiga oförrätter att hämnas .. Jag var så lycklig innan dessi Försjunken i dessa och dylika betraktelser hade har utan tvifvel fortsatt vägen förbi Fagerhult, om icke er stor, på rostiga hakar för nattvinden gnisslande skylt er inrat honom att han befann sig vid gästgifvaregården. Han band sin häst i en ring på en af stolparne unde lidret. Hvila kunde han ej njuta, utan ställde sig, stöd på sitt svärd, i dörren till bislaget. Der stod han ännu då omsider morgonen inbröt... så, solen, och derefte hans hjertas sol, Elisabeth. En oroligt genomvåkad natt lemnar alltid spår efte sig. Elisabeth blef förskräckt öfver hans ytterliga blek het, hans förändrade utseende, då han framträdde för at lyfta henne ur vagnen. Alla de mörka tankar, som dess dagar hållit henne fången, veko för fruktan, att någon n; olycka hotade dem. Knappt såg sig Elisabeth ensam med Bernhard, förräj hon under tilltagande ångest frågade honom derom. Nej, min Elisabeth! svarade han, men dina tåral din oro bränna på mitt hjerta. Jag ser hvad du lider å den ed, Dittmar lät dig aflägga, kanhända endast af öfver flödig omsorg om min säkerhet. Gud bevare mig ifrån att vilja köpa den på bekostnad af ditt lugn och det för troende, du-är skyldig din ädle far !, vÄr det då verkligen gifvet, att många menniskor blott ställas, om denna komplott blir upptäckt?, frågade Elisa beth med skygghet. Det är naturligt. Du kan ej yppa något, utan at yppa allt. .. Men, återtog hon med ångest, förtjena då dessa ni dingar den minsta skonsamhet? Nej. Oskyldiga personer kunna likväl äfven blifv invecklade i detta högmålsbrott, och det är merendel dem, som straffet drabbar. De skyldiga veta nog att drag sig undan., Jag har svurit, och skall hålla min ed. Men om di kunde föreställa dig hvad jag lider af att nödgas bedrag min far .. Älskade Elisabeth! huru kan du kalla det bedrägeri