med djup oro, att hans hjerta vändt sig från konungen, alt han ej mera af kärlek, utan endast af pligt, qvarhölls vid sin förr så afgudade hjelte; och med detta förändrade, falska hjerta, skulle han nu framträda inför sin älskades far, sin egen fosterfar, konungens varmaste beundrare, trognaste tjenare, och känna sig tvungen att inför denne tappre, redlige man nedslå sina ögon... Den tanken uppfyllde honom med en förfärande bitterhet, och för första gången i sitt lif var han nog orättvis, att låta det ädla djur, som bar bonom, umgälla harmen öfver hans egen trolöshet. Ju närmare Elisabeth nalkades Lund, desto mera ökader hennes oro;.ju mera hon insåg nödvändigheten af att beherrska denna, destomera pinsam blef henne bristen på kraft dertill. Det är syndens förbannelse, att ej få vara sann, och för andras brott skockade sig nu hans åskor omkring den arma Elisabeths hufvud... Ibland föll henne in, att hon ej vöre förbunden att hålla en aftvingad ed; men straxt framställde sig edsbrottets följder, lika lifliga och hotande, som Dittmar förstått att skildra dem... och hon f uktade sin älsklings undergång... Den gamla tjenarinnan, som hennes tant medskickat, märkte snart huru svårt hennes unga fröken hade att qvälva sina tårar... : Söta, nådiga fröken! bad hon då, gråt inte, och var inte rädd! Hans nåd, generalen, är god som gull, och förlåter nog sin lilla dotter hennes oförsigtigbet, att så der till hälften rymma, isynnerhet när det skett af kärlek till honom, och fröken har bref med sig till honom från friherrinnan., Men då hon såg att dessa välmenande böner endast ökade Elisabeths sorg, beslöt hon taga sin tillflykt till Bernhard. Den erfarna gamla visste rätt väl, att älskaren äger en annan öfvertalningsförmåga, än en bedagad tjenarinna, vore hon ock långt trognare än han. För att ej lemna minsta grund till förtal, qvardröjde han aldrig på de ställen, der Elisabeth hvilade öfver natten, utan inväntade henne hvarje morgon på nästa gästgilvaregård. Då han en afton vid Markaryd tagit god natt of honno, och just var fördig alt kasta sig på hästen, steg den gamla fram till honom och berättade sin frökens sorgsna och oroliga tillstånd, samt bad honom för allt i verlden tala vid henne och trösta henne. Bernhard nickade bifall. Denna afton förekom honom bedröfligare än någon tillförene. Morgonen derpå skulle han vid Fagerhult skiljas ifrån Elisabeth, och icke återse henne förr än i Lund... För att ej gifva anledning till sqvaller borde han på annan väg och tid, än hon, anlända till staden... Stora skäl nog till dystra betraktelser för en älskare... Hästen gick, skridt för skridt, med sänkta tyglar, liksom förvånad öfver att hans hetsiga herre nu gaf sig så god ro. Denne, nedslagen och drömmande, fördömde under tiden politiken.