Aftonbladet – 27 februari 1849, sida 2

Hvarthän ligger vår väg? Hvad är sanning i de shaos af meningar som susar förbi våra öron? Un: lerverkens tid är för alltid förbi; de finna ickt nera gensvar i tiden. Vi ega således blott der anna alldagliga uppenbareisen, naturens och förnuf. ets rättförstådda lagar att följa på den väg, Jesus ör oss brutit och anvisat,. Mensklighetens heroer ssa Guds och andans män, som ligga närmast der iges hjerta, skola väl, om någon, kunna besvara ven dessa religiösa frågor. En tydning af det om i menniskans andliga, sedliga och religiösa li ir dunkelt, framlägger författaren i efterföljandq attser. De kunna anses för den förnuftiga chritendomen eller det christliga förnuftet, såsom för: attaren yttrar sig; de innehålla väsendet af Jesu ära; andas en varm, men, i följd häraf, fördomsfr ;hristendom och ega många, medvetna eller omedvetna, anhängare i vårt fädernesland. Sjelfva boken är anordnad i form af en serie korta satser, med undersatta förklaringar och stundom bibelspråk (i finare tryck): det hela likasom i ändamål att göras till lärobok för barn eller nybörjare i religionsundervisninsen. Afhandlingen börjar med en inledning om a) menniskan; b) frälsaren; c) himmelriket. Sedan sönderfaller framställningen i tre delar, efter de tre: Tro, Kärlek och Hopp, al hvilka hvardera har sitt kapitel med underafdelningar. Man torde af denna korta öfversigt utan svårighet inse den varma ande och goda afsigt, som-råda i den lilla boken om Guds rike. Picciola, af X. B. Saintine; Sthm 1848, 232 sid. å 1 rdr bko. Denna till ande och uppfattning synnerligen egna, på sina ställen till och med rätt rörande berättelse af Boniface-Saintine rekommenderar sig hos oss såsom öfversalt från icke mindre än 17:de upplagan. Picciola är hvarken dram eller roman På sätt och vis skulle man kunna kalla den en uppbyggelsebok, dock icke i vanlig mening. Hufvudpersonen är en grefve Charles Veramont de Charney, hvilken efterlemnat handskrifter, brefvexling och tvenne dagböcker, författade under hans fångenskap, och skrifna dels på lärft, dels på papper. Ur dessa dokumenter har Saintine hemtat stoffet för sin bok. Om denna säger han sjelf: vänta er icke några stora, pbetydande händelser, icke en gång en hänföprande berättelse om några kärleksäfventyr. — p,Emedlertid. är kärlek ämnet för denna berät;telse; men här angår det framför allt icke annat än en mans kärlek för... skall jag säga er det?... Nej läs! och ni får veta det. — Detta låter otvifvelaktigt pikant; och vi vilja j skada det intresse hr S. väckt, genom att ufslöja honom. Så mycket kan vara tillåtet utt anföra, som att Charney var en stor grublare, stundom kallad jakobin, och innesluten på Fenestrellas fästning i Piemont, emedan han var anklagad för att hafva velat kullstörta sitt lands lagliga styrelse och i stället upprätta ett fasans och tygellöshetens välde. — Pieciola är en blomma; för hvars planterande och bevarande Charney med lifligaste deltasande sörjer. — I berättelsen visar sig sjelfva Napoleon, ännu på spetsen af sin makt; och hans första gemål, kejsarinnan Josephine, spelar en betydande roll såsom Charneys beskyddarinna. — Hela kompositionen af detta i sitt slag något underliga arbete har ett visst sykonlycke af Silvio Pellico, den ryktbare italienska statsfången, hvars uppsatser och betraktelser i fängelset och de sensationer han der erfarit, bildat stoffet till den bekanta boken, som hvar man känner. Berättelsen om Charney skiljer sig derifrån genom den ingrediens i historien, som blomman — povera Picciola — medför. Grundhalten är religiös och tröstande; afsigten att leda menniskan från tvifvel och mörker till hopp, kärlek och ljus, är utan tvifvel berömvärd.