Aftonbladet – 27 februari 1849, sida 2

DE SAMMANSVURNE, ELLER MORD oca KRÖNING. ) ROMAN AF CARL VON ZEIPEL. äv TJUGUFEMTE KAPITLET. Ännu har aldrig så stor brottsling funnits, att ej För synen mångfaldiga gånger skickat honom en räddande ensel, som, om han förstått dess vink, skulle hafva locka! honom från förderfvets brant. En sådan engel sände Gud Dittmar i den ömma kärlek som förenade Bernhard och Elisabeth. Den hade kunnat läka de sår, hvilka ett oblidi ide fordom slagit honom, men hatet och hämnden dröpc sitt etter uti dem. Då blef det mörkt för hans inre syn och i denna förbannelsens skymning öfvergaf honom de himmelska budskapet. Förenade genom den renaste kärlek, de mest fasta öm sesidiga band af aktning, som, sedan kärlekens tid flytt skulle hafva ännu närmare sammanknutit deras hjertan.. hvilken följd af sälla år kunde ej de genomlefyat, om nå sot så heligt band funnits på jorden, som ej måst slita för framgången af den gamle ränksmidarens afgrundsplaner I den beklämdaste, den oroligaste sinnesförfattning lem nade Elisabeth Arboga gästgifvaregård ... Huru skulle hor j, endast för fyra dagar sedan, tviflande hafva skakat sit madonnahufvud, om någon förespått henne, att hon snar skulle ila till sin fars möte, beledsagad af sin älskare, ocl dock känna sig så högst olycklig. Hon mindes knappt sir far, och kanhända var det just frånvaron, som för henne blick ställt hans bild, näst konungens, omböljd med der mest strålande helgongloria. Allt ädeit, tappert, skönt hade hon tillegnat honom, och då hon nu för första gån sen skulle träda inför denne dyrkade fars ögon, måst hennes första ord till honom blifva en osanning, henne: besvarande af hans första handtryckning, ett bedrägeri Hon hade ju genom en outsägligt beklagansvärd ed för bundit sig att förtiga den komplott mot konungens lif hvilken hennes gamle, trogne tjenare upptäckt, hvars offe Han brer; ven nvars förjdev nemnmesvotorskruckturev i visserii gen för denna gång omintetgjort; men hvem svarade henn för att ej samma plan ånyo upptoges? Förrädarne vor oupptäckte, ostraffade. .. Dessa betraktelser brände som eld på hennes samvete och voro nära att förkrossa hennes hjerta. Bernhard var ej lyckligare. Väl hade han räddat si ilskarinna ... han njöt den, för en älskare så oskattbar: sällheten, att få beledsaga sin själs herrskarinna, under re san omhulda henne med sina omsorger, aflägsna allt yttr obehag, och sörja för hennes beqvämlighet; men han känd ) Se A. B. JG 1—6, 8—13, 15—17, 20—24, 27—29, 31—54 57—40,49 och 44—46.