Aftonbladet – 27 februari 1849, sida 2

mer! eller Bibeln, endast Bibeln till Evange-j liibok. Såsom denna tanke kanske förekommer mången lika stötande, som ny, förtjenar alt läsas hvad hr W. sid. 6 derom anför: Nya Testamentet — såsom Evangeliibok! Se der den enkla tanke, hvilken redan för snart trettio år sedan antyddes af en den Kongl angeliibokskomitens då varande ledamot, n angångne, förträflige kyrkolärare. Frans Michael Franzen, genom sitt i Örebro 4819 utgifna förslag till texter vid den allmänna gudstjensten; och redan för mer än tjugu år sedan uttalades fullt af vår nitiske, oförtröttlige d:r Wieselgren i hans, genom ecclesiastisk tidskrift i Upsala 1827, meddelade förslag till ingen Evangeliibok; och likväl har denna tanke, så enkel och så klar, ännu icke hunnit blifva i svenska kyrkan genomförd. Ofta upptagen, har den dock rönt mycket motstånd, dels med anförande af de vanliga försvaren för de bestående perikoperna, såsom: deras ålder, deras förmenta samband sinsemellan och med Kyrkcårets idt, församlingens deraf beroende uppbyggelse o. s. v., dels äfven med det fruktlösa uppskjutandet i väntan på en ny bibelöfversättning, eller med frågans inskränkning och för vridning allenast till ett de gamla faststående perikopernas utbyte mot lika oföränderliga nya, då naturligtvis äfven mot desse samma inkast kunna göras om bristerne i menniskoverk, om församlingens behof af allt Guds ord, om omöjligheten af den systematiska enhetens bibehållande m. m. Allt vore ju dock hjelpt med det ofvan omnämnda antagandet af Nya Testamentet, såsom Evangeliibok? Från rent yttre synpunkt möter emot detsamma intet hinder, då nu under dessa sednaste 20 eller 30 år, genom bihelsällskapernas försorg, den Heliga Skrift så hunnit spridas, att den lätteligen kan finnas i hvarje kyrkogångares hand och det till ett pris af endast en fjerdedel mot hvad ett nytt eller gammalt Evangeliiboksförslag plägar kosta. Från bibelsällskaperna i England hafva vi äfven under sistförflutne år fått mottaga icke mindre än tvänne fickupplagor af bibeln, nämligen Nya Testamentet till det ringa priset af 24 sk. bko och helbibeln till 4 rdr och 46 sk. s. m. Skulle dock de åldrige med skäl kunna klaga, att stylen i desa böcker är något fin och svårläst, så stå flera af våra egna boktryckare färdige, vid första beslut om att Nya Testamentet skall bli svenska kyrkans Evangeliibok, att förlägga upplagor deraf till format och pris motsvarande våra psalmböcker, med hvilka desse då kunde förenas inom samma omslag. Vi hafva i Aftonbladet ), då vi först omtalade hr W:s bearbetning af Liscos Kyrkoår, biträdt den id om fria texters införande, hvarföre hr W. arbetar, samt till stöd för saken anfört flere talande skäl, dem vi ingenstädes funnit vederlagde. Säkert skall detta på en gång vida förnuftigare, med bibeln mera öfverensstämmande, och för predikanter såväl som åhörare gagneligare, för att ej tillika säga oänd ligt angenämare, bruk en gång vinna burskap ibland oss. Urder tiden föreslå vi alla samvetsgranne kyrkomän, alt taga hr W:s Prediko-Utkast i fördomsfritt betraktande, och tänka på en sak, hvilken väl förtjenar bebjertaned. Das Bichlein vom Reiche Gottes, von Uhlich, eller Uhlichs lilla bok om Guds Rike, är ett märkvärdigare litterärt fenomen ibland oss, än mången torde ana eller ännu rält klart föreställa sig. Vi anmäla den derföre till djupt begrundande, utan att underskrifva dess Hegelska tendenser i en mängd enskildheter, som vi icke gilla. Sjelfva bokens utgångspunkt är emellertid så rent protestantisk, d. v. s. stående på samma rot och med samma pberättigande som protestantismen, att svårligen någon, utan att förneka denna, kan motsäga den förra. Då icke destomindre den Lutherska dogmatismen i Tyskland uttalat sin förbannelse öfver Uhlichs arbete, så bevisar detta, jemte mycket annat, att inom protestantismen, såsom kyrkomakt, något alldeles oprotestantiskt uppvuxit. Öfvers. yttrar också derom: i sin inledande öfversigt några ord, hvilkas sanning ingen opartisk lärer gälva. ,Protestantismen (nemligen såsom kyrklig myndighet), börjar allt mera antaga af en hvarje förnuftig utveckling af. Religionens verkliga sanningar ensidigt fördömande Protestantism. Den fö nekar på detta sätt giltigheten af den princip, hvarpå Luther uppförde sin kyrka: det förnuftiga i tidsandan. Tikväl var det ingenting annat, som ytterst berättigade och förmådde den store reformatorn till kyrkans pånyttfödelse och rensning från alla de villomeningar, som en äldre, andelös och stel dog. matik samt papistiska intressen hade, för ob scurantismens och vinningens skull, infört ibland fundamental-artiklarna. Reformationen vore ock annars fullkomligt oberättigad,. I menniskans förnuft ligger nedlagd en gnista af Guds väsende, som, trots aila hinder, oaflåtligen fortdrifver menskligheten till all vidare utveckling af andans och tänkandets oändeliga innehåll. Denna gudomsgnista var det, som skapade religioner och störtade dem, såsom historien lär oss; den var just ttersta orsaken till att sådana menniskorna äro, ådana äro deras gudars. Man måste ovilkorligen medgifva sanningen häraf, så vidt vi tala om den. förehristliga eiler utomchristliga menskligheten. Men är icke äfven bela historien om vår kyrkas utveckling, är icke Lutheranismen sjelf, s visades, ett bevis på satsens sanning och tillämpning äfven inom christina kyrkan? Yrkande denna andans frihet och stödjande sig på Reformationens grundsats, hafva några fördomsfria och vettenskapligt bildade män i Tyskland förenat sig under namn af protestantiska-vänner eller ljus-vänner, för att undan den ensidiga dogmatismens andelösa bokstafstro — denna obscurantismens och katholicismens stödjepelare — rädda åt menskligheten prolestantismens princip och göra den fruktbärande inom kyrkan. Tiden fortskrider; mensklighetens och andans innehåll blir med hvar dag mera utveckladt och rikare; förr aldrig anade behof och frågor väckas och fordra ettsyar, som tillfridsställer, upplyser och förädlar. Vi hafva här ingen varagtig stad: det ges ingen hvila, intet stillestånd hvarken i naturens eller andans verid; Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud. Men hyad lider tiden? ) Se A. B. JA 293, 1848 års årgång.