Aftonbladet – 23 februari 1849, sida 2

gen Käglan. Månens sken belyste magiskt de skyhöga furorna och skapade af dem en diktens verld, rik på skiftande syner. Här framskymtade en rad kolonner, hvitare än den skönaste cariska marmor ... der varseblef man en djup, mörk håla, som tycktes vara ingången till sjelfva orcus ... här stödde sig en rese på ett bredt slagsvärd, mot hvilket sjelfva Carl XII:s pamp var ett lekverk för barn ... der en grafvård, vid hvars fot ... Skott lossades; ett qvinnoskri skallade genom skogen och ryckte Bernhard ner ur fantasiernas verld. Det är hon! ropade han öfverljudt — det är hon!, ryckte tömmarne åt sig och lät hästen springa allt hvad den förmådde. Snart upptäcktes orsaken till det skri man hört. En släde låg kullstjelpt i diket vid vägen, hästen på rygg och orörlig. I sitt fall hade släden liksom fjettrat en qvinna, hvilken sträfvade att slita sig lös ur den och drifvan, der hon syntes till hälften nedsjunken. Trenne bofvar hade omringat en man, som med möda sökte försvara sig, under det den fjerde skyndade fram för att bemäktiga sig fruntimret. Han hade just börjat försöka att släpa henne ur släden, hvilket likväl försvårades af fotsack och slädfäll, som voro hårdt tillknäppta, då Bernhard ankom till stället. Att springa ur åkdonet, draga sabeln och anfalla röfvaren var ett ögonblicks verk. Hans rop till denne besvarades med ett: Bernhard! Bernhard ! från fruntimrets läppar. Elisabeth! utbrast han. Det var hon. Han hade redan förut igenkänt hennes röst. . Snart sjönk röfvaren död till marken för hans klinga. Elisabeth bade gjort sig lös ur släden, och kastade sig, utom sig af de mest stridiga känslor, till hans bröst, i hans armar. Ernst, som skyndat till den af de tre bofvarne anfallne mannens hjelp, kom för sent för att rädda honom. Hästhofvars dån och skall af blanade röster bebådade ännu flera personers ankomst till stridsplatsen Bofyar! Röfvare! Tillbaka! skrek anföraren, med stark utländsk brytning. och anföll med raseri Ernst, hvilken han tycktes taga för röfvaren.