Aftonbladet – 23 februari 1849, sida 2

STORBRITANNIEN. (Slut från gårdagsbl.) Hr OConnor nekade, att Irland skulle behöfva någon penninghjelp, om man blott bemötte det på ett tjenligt sätt; men detta skulle då icke bestå i att upphäfva habeascorpusakten; ty då skulle hvar och en, som infann sig vid ett offentligt möte, betraktas såsom en bränmärkt person. Den offentliga diskussionen lemnade likväl den bästa varningen vid annalkande faror, likasom den säkraste utvägen till förbättringar; och han påminde huset ånyo, att reformbillen genomdrefs genom agitation. Han uppmanade regeringen att förmå de irländska godsegarne att lemna långvariga arrenden, såsom bästa med!et till landets förkofran och folkets välstånd, och uppläste ett bref från en sådan godsegare, hvilket utvisade, att hans egendom kade blifvit betydligt förhöjdt i värde genom detta arrendesystem. Han kände ett distrikt, i hvilket fattigafgiften utgjorde 2 7, pence per p.st. inkomst; i det närgränsande distriktet utgjorde den 7 sh. 6 pence; och denna enorma skilnad, till förmån för det förra distriktet, förorsakades deraf, att arrenden der gåfvos på lifstid. De nuvarande ministrarna skulle i hans tanka vara mäktiga, om de suto på oppositionssidan, i stället att deras styrelse nu vore kraftlös; och han hoppades derföre snart få se dem i den ställning för hvilken do ycro ämnade, ty då skulle man säkert få en bättre hushållning, och den hedervärde baronetten sir Robert Peel skulle aldrig våga framställa cen tvångsbill. Hr E. B. Roche sade, att ministrarnas motto tycktes vara: sic volo sic jubeo, då de fordrade att huset skuile gifva dem ett blindt och oskäligt understöd; ehuru han fruktade att deras väntan väl kulle gå i fullbordan. Det katolska presterskapets mejllankomst skyddade regeringen tillräckligt mot en allmän uppresning, och ingen fara vore för handen, att detta presterskaps laglydighet skulle rubbas, ty den hade i århundraden blifvit pröfvad genom alla slags martyrskap och orättvisa, samt alltid utgått ren ur denna skärse!d. Hans tanka var derföre, att man omöjligt hade kunnat påhitta någonting mera lamt el!er obestämdt än de skäl, på hvilka det närvarande förslaget grundades. Alla intressen i Irtland äro ruinerade, och likväl kommer regeringen fram med detta ömkliga försök att upphäfva folkets konstitutionella rättigheter. Tider finnas, då alla redliga män behöfva förena sig till omtanka om landets välfärd; och säkerligen har irland aldrig förr varit i så stort behof af en sådan omtanka. Hvad erbjöd nu regeringen till botemedel häremot? En fattigvårdslag, som man ämnade lägga på hyllan i ett kommitttrum. Om man deremot längesedan hade gifvit Irland lika rättigheter med England, skulle det nu utan tvifvel hafva rest sig från sin beklagansvärda belägenhet och besparat England kostnaden ai den fasansfulla hungersnöden. Men det var aldrig förr än i elfte timman, som man erbjöd Irland någon reform. Han var öfvertygad, att det icke fanns en enda Iedamot i hela kabinettet, som kunde åtskilja rätt och orätt i en engelsk fråga. Irlands belägenhet är den svåraste man kan tänka sig, både i socialt och politiskt afseende; och för att förstå denna belägenhet, måste man hafva gjort sig länge hemmastadd med dess förhållanden, hvartill ingen al kabinettets närvarande ledamöter hade tid. Han trodde sig deremot kunna utpeka tillräckliga medel, att bjelpa Irland, utan att taga cen skilling från England, om man blott ville utöfva ärlig rättvisa. Han frågade för det första hvartill lordlöjtnantsbeställningen, med dess tillhörande dyra stat, tjenade? Nittan af denna plats stod i omvändt förhallande till stnaden, som bättre kunde användas för landets Sedan hade man statskyrkan, med sina stora hvilka äro det allmännas egendom, och likväl har ir a folket ingen valuta derför. Protestanterne i frland äro en obetydlig siffra till antalet, och i intellektuelt afseende icke en bit bättre; Hvarföre då bibehålla ett sådant etablissement, när den katolska befolkningen rundt omkring statskyrkan svälter, och då det är en historisk sanning, att kyrkans egendom cen gång tillhört katolikerna och den tiden användes icke blott till gudstjenstens underhållande, utan äfven för de fattiga. Här hade man en källa af inkomster, som kloka och praktiska män genast skulle använda till landets behof. Vidare hade man landttaxan, uppgående till en million 250,0900 p. st., som utgåfvos utan kontroll eller ansvarighet. Huru mycket kostade icke vidare det system, som regeringen för närvarande följde? Man höll 450,000 man krigsfolk i Irland, och en observationseskader hvilket allt kunde besparas, om man ville styra mec utvisa och icke med tvång. Dessutom rådde er dålig förvaltning nästan i alla allmänna hushållsgre: nar. Hvarföre då fortsätta tvångsp: litiken, med er: farenlieten om SM dåliga verkningarna deraf så ofta den blifvit fi ? Beläg gringstillståndet eller insur rektionsakten hade varit gällande 41 år af 24: frår år 4800 till 48235; och under samma tid hade ha: beascorpusakten tre gånger varit upphäfd. Med er farenheten om verkningarne af denna politik, bord tvångssystemet vara det sista, hvartill de skulle tag: sin tillflykt. Man hade ofta sagt att Irland vari engelska regeringens svåraste stötesten; och har spådde att det altid skulle blifva så, till dess rege vingen, drifven af menskliga känslor och med stats mäns biick, kunde förmås att regera enligt grund satserna af rättvisa. Herr Fagan talade i samma anda och yttrade sil största förundran öfver regeringens förslag, då ha förr hade hört samma personer, när de ännu stod utom styrelsen, med stränghet sätta sig emot tvångs åtgärden och erkänna att det ås yftade ändamåle mäste sökas med helt andra medel. Det var tydlig att man nu endast hade för afsigt att förekommi afskaffandet af en parlamentsakt (angående unionen) hyari irländska folket såg grunden till hela sit elände. Herr Graltan såg äfven i detta regeringens ste ett äfventyrligt experiment hvarmed alla föregåend: försök hade missly. kats. Om ministrarne voro stark genom husets eftergifvenhet, så borde de äfven var barmhertiga, och parlamentet borde icke votera bor brödrafolkets rättigheter på en enda mans begäran Lordlöjtnarten hade i sitt bref sagt, att ändamäåle Imed åtgärden vore att förekomma agitation fö en sak som aldrig kunde vinnas; och detta kom frål en engelsman, hvars förfäder kämpat för och eröf rat alla sina nuvarande friheter, magna charta, ha beas-corpusakten, m. fl. Enligt ministrarnas slut fölider, skulle äfven hvem som helst i Carl II:s ti hafva kunnat säga, att habeas-corpusakten vore e1 or shet. Månne engelska folket någonsin sus penderat sina rätiigheter, så utan vidare omständig heter och utan bevis på åtgärdens nöd ändighet