Aftonbladet – 23 februari 1849, sida 2

De lemnade Götheborg morgonen derpå. För den, som ville söndra någons bjerta från konungen, var intet medel välkomnare än en resa genom Sverige den tiden. Ofverut hördes knot emot nödmyntet, samt de hårda utpressningarne och utskrifningarne. Hos allmogen öfvergick uIdrig detta knot till missnöje med konungens person. Han, typen för det svenskarne medfödda hjeltesionet. cunde icke drabbas deraf, utan det riktades mot den hajade utländningen, baron Görtz. Svensken är besynnerlig, full af motsägelser. Han elterapar utländningen, men bosätter sig här en sådan, så hatar och afundas man honom, ja, sjelfva härmningsbegi ret lyckes hafva sin grund i afunden. Men... hvarför lär han sig då aldrig att känna sina egn2, stora inre tillgångar? Och dock, hvem är ej stolt öfver att tillhöra et folk, hos hvilket tapperheten är medfödd, och som ickt kan besegras, så länge främmande penningar ej bana sit väg till herrarnes bjertan! Vår historia äger de herrli saste, men äfven sorgligaste bevis derpå. De så kallade bättre klasserna ... ju högre, dest värre... frikallade Görtz, han var dem välkommen, såson ett i sinom tid tjenligt syndoffer ... Men deras hemlig: hat drabbade konungen så mycket argare. Ernst gjorde oupphörligt sin vän uppmärksam på väl ståndet i England och nöden här. Utan att anklaga någo! derför, framhöll han endast bjert de okloka företagen och anstalterna till deras utförande. Under samtal i detta och dylika ämnen anlände mar ull Örebro. Ernst yrkade att man skulle taga nattqvar ter der. Bernhard åter, hvars otålighet ökades ju när mare man nalkades Stockholm, föreställde sin vän, hurt ypperligt slädföret var, och att väl ingenting vore ange nämare, än alt färdas 1 det praktfulla månskenet, son förvandlade de snöbetäckta skogarne till fantastiska grot tor och palatser, der man ej kunde vänta sig annat i) att möta de vidunderligaste äfventyr, liksom i de öster ländska sagorna, der man ser vilddjur och trollkarlar oför modadt framstörta, och endast mod och goda vapen förm: rädda ur faran. Ehuru missnöjd, måste Ernst gifva vika och man for vidare. De hade uppnått den då för tiden illa beryktade sko