Aftonbladet – 21 februari 1849, sida 1

Mi SU AMPERE OM ME PR UT EDVUÄ ASAT kommunalråd. Domstolarne äro i öfrigt redan sysselsatte med undersökning om dessa händelser. Som förr är nämndt har nationalförsamlingen antagit Lanjuinais förslag om församlingens upplösning, sedan den medhunnit behandlingen utaf vissa lagförslag. Visserligen förestår ännu en tredje läsning, men någon förändring i beslutet kan icke med skäl väntas, då det hade för sig en majoritet af 187 röster (494 mot 307). Emedlertid framkommo tvenne representanter, De Ludre och Santeyra, den 8 Febr. med det amendement, att nationalförsamlingen äfven, före sin upplösning, skulle behandla lagen om den väpnade styrkan, såsom en af de obestridligen vigtigaste bland de organiska lagarne. Lagen härom, yttrade De Ludre, :skulle inom ganska kort tid vara färdig att framläggas och åsyftade en besparing af 150 millioner. Denna besparing kunde visst ej inträda genast, men om lagen genast voterades, kunde den måhända inträda år 1850. Man borde icke öfverlemna ett så vigtigt lagförslag åt en ny församling, som blefve öfverlastad med andra göromål. Då detta amendement emottogs med bifall, uppträdde general Oudinot för att bekämpa det. Frankrikes militärförfattning, påstod han, var ganska god och det vore ej rådligt att rubbaden Grunden till densamma var lagd år VI och redan den tiden hade landet vant sig att respektera den. Särskildt fästade generalen uppmärksamheten på närvarande, så väl in-, som utrikes. förhållanden, och afstyrkte på det högsta att beträda en farlig väg, som kunde leda till olycka. Nu uppträdde, under allmän uppmärksamhet, general Lamoriciere, hvilken, jemte general Cavaignac, är dån egentliga upphofsmannen till ifrågavarande lagförslag. Han talade med ifver för amendementet. Då nationalförsamlingen beslutat taga budgeten i sin hand för att kunna åstadkomma besparingar, borde den betänka att besparingarne icke kunde verkställas endast uti och genom budgeten, utan genom noggranna öfverläggningar, huru detta ändamål kunde vinnas, utan att alldeles desorganisera den eller den inrättningen. Så kunde man t. ex. icke nedsätta militärbudgeten, utan att behandla lagen om den militäriska styrkans organisation. Armeen kunde icke reduceras, innan, man gått i författning om organiserande af det mobila nationalgardet och af reserven. Hr de Kerdrel satte sig emot amendementet af det enkla skäl, att det innehöll en obehörig förändring af gårdagens beslut. Matthieu deremot sökte visa amendementets nödvändiga sammanhang med beslutet om budgeten, hvilken dock församlingen förbehållit sig. General Lebreton förenade sig med Oudinots åsigt; general Laydet talade i samma anda som Lamoriciere. Sedan slutligen äfven Delaporte yttrat sig mot amendementet, genom hvars upptagande, enligt hans mening, budgeten skulle fördröjas, förkastades d t med 419 röster emot 373. Således tillintetgjordes eller åtminstone uppsköts realiserandet af en plan, som hade för sig icke allehast generalerna Cavaignac, Lamoriciere och Laydet, utan afven Bedeau, Bugeaud m. fl. ehuru planen gick ut på den betydliga besparingen af 150 millioner francs årligen. Samma öde träffade äfven tvenne andra amendementer, enligt hvilka lagen om det allmänna understödet, och lagen om den primära undervisningen, borde hö a till de frågor, som nationalförsamlingen före sin upplösning skulle expediera. Inrikes ministern Lon Faucher anklagas medl4 bitterhet af National för dess godtyckliga för-( farande mot åtskillige tjenstemän vid appella-ls tionsrätten i Paris, hvilka icke kunnat finnalt nåd inför kabinettets reaktionära tänkesätt,r utan helt enkelt blifvit afsatta. De proskribe-l rades enda förseelse var, att de äro — repu-ls blikaner, ett brott, som ej kan försonas hvar-ls ken genom patriotism eller kapacitet. Ochli 4 b bt Vt I fö ÅOF LR Ke DR AR rn detta är den försoning, som O. Barrot vid alla kinkiga tillfällen ger sig min afatt vilja åstadkomma mellan partierna. Det är blott några få dagar sedan, säger nämnde blad, somin hr Oudinot framsändes för att tigga några rö-F ster för ministeren; då han appellerade tillld försoningen, allt under konstaterande af kabi-2 nettets fel och brister, gafs i allas åsyn teckend till bifall af hr Odilon Barrot mes den olym-it piska gest, som j alla kännen., k Namnen på de afsatta äro Moulin, Syrot,!t Chamaillard, Jouy m. fl. Hvilka äro nu deln män, som blifvit satta i deras ställe? Jo, Me-Ip nard de Franc, en gammal roöyalist, som 1830t måste lemna: sitt embete, emedan han vägradeld Mlägga eden, men sedermera ganska villigt tje-lo nat äfven den yngre dynastien och i synner-st ret varit ett troget biträde i aktioner motg oressen. Vidare en hr Suin, hvars enda för-!n jenst påstås vara att under de sednaste valen!st vafva varit en cnergisk förespråkare för Oh Barrots kanidatur. Derefter komma Mongis,bi aillard och Croiscard, som städse visat sig ara blinda anhängare af monarkien. 1 Femprocentsfonderna hade stigit tull 78 frigt 0 ec. ge Nationalförsamlingen fortsatte den 40 Febru-D ri öfverläggningen om ett lagförslag angåendelhe omstolarnes reorganisation. Der 414 hölls in-h: en session. Nämnde förslag innehåller i siniP. rt. 4. att kassationsdomstolen fortfarande skallloc lifva fördelad i tre sektioner: la chambre ci-oc ilenx, la chambre de requåtes, och la cham-!B: re criminelle,. Redan den 9:de misslyckades ge lt försök af MWaldeck-Rousseanu att få plalT hambre des requåtes, uppbäfven, såsom varan-!P. e en onyltig inrätlning och endast ledande till!(e dsspillan för rättssökande. Premicr-ministern!e . Barrot talade för institutionens bibehållane, mindre för de privata intressenas skull, änlak som en köntroll öfver lagarnes samvetsgrannajna fterlefvande. W. Rousseaus förslag förkastades!d: ch Art. 4 antoss mod en temlklicen hettdande te gr