Aftonbladet – 21 februari 1849, sida 1

UTRIKES, Cen tidigt på morgonen ankomne utländska post medförde tidningar från London och Wier för den 9, Frankfurt den 10, , Paris den 11 Berlin och Hamburg den 13 d:s. FRANKRIKE. Fortfarande rykten om en modifikation a! närvarande reaktionära kabinett hafva gifvit ministeren anledning attå nyo på det bestämdaste vederlägga dessa rykten. Ministeren fortgår således med lugn på reaktionens bana och sätter sitt enda hopp på de blifvande valen till en ny lagstiftande församling. Regeringens hela verksamhet lär ock vara uteslutande rigtad på dessa val, som enligt dess förblindade hopp och sträfvan skola gifva reaktionen full seger öfver de fiender, som man inom landet tror sig upptäcka mot ordningens sak. Att under sådana omständigheter styrelsens politik, beträffande utrikes förhållanden, ej kan vara annat än fredlig, tager man allmänt för gifvet och finner ett stöd för denna tro i åtskilliga temligen kathegoriska yttranden som marskalk Bugeaud nyligen skall hafva fällt i Lyon. Om man nemligen får tro Courrier de Lyon för den 9 dennes så skulle marskalken, som der nyligen inträffat och blifvit hedrad med en mängd uppvaktningar, vid. tillfället hafva visat sig mycket språksam och ganska oförbehållsamt uttalat sin mening i denna sak. Till de civila åutoriteterna hade han bland annat yttrat: Framför allt måste den inre freden försäkras. Frankrike har en ståtlig arme, men den kan icke begagnas mot utrikes fiender; regeringen kan icke tänka på att gå öfver Alperna, förrän den dämpat det inbördes kriget bakom sig. Det ögonblick kan lätt komma, då vi med vapen i hand måste bekämpa anarkisterna... Och j, mina herrar, domare och tjenstemän, j måsten företrädesvis visa fasthet i embetet 0. s. v.n Till de uppvaktande oflicerarne skall marskalken hafva yttrat följande ännu märkligare ord: Jag vet icke, om vi blifvit kallade att gemensamt kämpa på andra sidan alperna. 1 detta all räknar jag derpå, alt j bidragen till förherrigande af våra glorrika fanor. Dock detta är cke Alparmcens enda bestämmelse: den inre lällningen fordrar fastmer hela dess medversan; dess ändamål är, att skydda samhället not de onda passionerna, samt bilda en oöfverstiglig damm mot alla de planer, som åsyfta tatens upplösning. Landet måste först stärkas! det inre: denna uppgift (att i det inre stärka egeringarne) synes för närvarande vara allal tora europeiska armåers uppgift. Att den isterrikiska monarkien räddades från sitt fall ch. upplösning, som syntes alla oundviklig, lerför har den endast att tacka den starka rganisationen, den stränga disciplinen och den nilitäriska andan inom sin armå, ... Intet tvifvel således, att ju den förträffliga franska armen skulle brista i uppfyllandet af ett dylikt vögt kall; om inbördes krig skulle utbryta., —