Aftonbladet – 20 februari 1849, sida 3

aktor lofvade, att icke släppa af, utan hålla i sig. Häradshöfding de Berg förklarade då, att folket kunde lita på att han skulle göra sin pligt, och efter denna försäkran begåfvo sig åhörarne småningom ut genom dörren. När efter lång väntan detta ändtligen gått för sig, befanns barritren, som afskiljer åhörarnes plats, genom folkmassans påtryckning, nästan hafva lossnat från sina fästen vid golfycet, och en stadstjenare gick i författning om dess fästande ånyo. Sedan folket åter inkommit, måste närvarande stadsvaktsoldater och andra personer hålla emot densamma, eljest skulle den ofelbart hafva blifvit nedbruten. Med mycken möda inkommo vittnena och fingo aflägga vittnesed samt påmindes om edens helgd. Det vigtigaste af hvad deras vittnesmål innehöllo omnämndes i går, och då protokollerna blifva allmänheten delgifna genom Aftonbladet, synes öfverflödigt att upprepa dem. Såsom tillägg tilll hvad som omnämndes rörande barnmorskan Filpsl berättelse, kan dock anmärkas att hon, på frå.a af ordf., om vittnet sagt åt Arosin, att Johansson visat kallsinnighet mot sitt barn, förklarade, att något sådant kunde hon icke påminna sg; Johansson hade ofta kommit och frågat efter detsamma, men Arosin nästan aldrig. — Vidare torde böra anmärkas, att källarmästaren Brink, som väl varit tillstädes förut, men då de öfriga vittnena aflade eden hade aflägsnat sig på en stund, kom tillbaka och utan att aflägga ed upplyste om förhållandet med de penningar, Arosin skulle hafva mottagit af honom den 2 Januari. Arosin hade verkligen erhållit 216 rdr res, till bestyrkande hvaraf hr Brink medhade åväl kontraktet, hvarå de blifvit afskri na, som sin kassabok, deruti de äfven blifvit upptagna; samt att aktor, då ett annat vittnes yttrande i förra protokollet justerades, begärde få upplyst, om någon slags hemtning af afträdesorenlighet blifvit verkställd under loppet af Januari månad. Det ifrågavarande vittnet hade sig något sådant icke bekant, men förklarade, att vid afträdet der i gården icke begagnas tunnor. När fråga blef om, med afseende å Arosins öfriga barn, hr de Berg hade något att anföra, förklarade han, att, som han först den 49 Januari blifvit förordnad att vara aktor i målet och icke varit i tillfälle att taga närmare kännedom om de föregående förhandlingarne, samt tiden varit så kort, att några upplysningar i öfrigt icke hunnit inhemtas, vidare än att det fjerde barn, som Arosin uppgifvit icke blifvit intaget på barnhuset, verkligen vistades hos modren, och med åberopande af kongl. brefvet den 17 Oktober 4778, som uttryckligen förbjuder att inblanda namnet på de qvinnor, som födt oähta barn, han ansåg sig förbindrad att för närvarande, innan bestämdare angifvelser blefve gjorda celler noggrannare upplysningar vunnits, derom yrka någon undersökning; fortsättande han likväl sitt förut gjorda förbehåll om öppen talan äfven i detta fall. Att emedlertid häradshöfding de Berg varit verksam att förskaffa sig upplysningar till sakens redande fann man af hans anförande i fråga om Arosins afskiljande från allt annat sällskap, än en skicklig och upplyst prestmans. Han förklarade nemligen dervid, att han på sednaste dagarne erhållit upplysning derom, att Arosin vid den tiden, då han blef arresterad, börjat underhandling om försäljning af sin fasta egendom Lyngsta. Men innan denna angelägenhet förekom, var fråga om läderrullen, som nu blifvit öfverlemnad till rätten från poliskammaren, samt om kungörelsen rörande den utlofvade belöningen för barnets tillrättaskaffande, om beviset att denna kungörelse blifvit till konungens befallningshafvande i lanen afskickad för att uppläsas i kyrkorna, om doktor Bergs läkareattest rörande födslemärket och om Arosins prestbetyg, deruti någon radering anmärktes, hvilka alla! handlingar nu först genom aktor kommo rätten tillhanda, eburu det ålegat polisens notarier att dem med öfriga remisshandlingarne förut öfversända. Hr de Betgåfäste uppmärksamheten derpå, att läder: ullen vöteyalltför kort för att kunna hafva upptagit byrålädans halfva längd; och vittnet Boström intygade att den icke varit det bylte hon sett och känt på i byrålådanv. Emedlertid sökte Arosin reda sig! från dessa omständigheter derigenom att han förklarade, det han på landet rullat lädret såsom det nu! låg och att det förut varit annorlunda rullat samt längre, och då det mjuka lädret öfverskjutit vid ändarne sullädret, som var hårdt, så begärde han få upplyst om Boströmkänt på midten eller vid mnågondera ändan, i hvilket sednare fall han ville genom öfverlädrets mjukhet förklara att Boström känt det vika undan för handen. Vittnet Boström kunde ej minnas om hon tagit på midten eller vid ändan, men vidhöll sin uppgift att hon ansåg läderrullen och byltet icke vara samma föremål. Denna episod af ransakningen gaf emedlertid hr de Berg anledning att framkasta för Arosin en fråga om hyem, som i fängelset gifvit honom det rådet att på sådant sätt söka reda sig. I polisen hade samma omständigheter förekommit, men der hade han icke hittat på en sådan förment klyftig förklaringsgrund. Den anklagade sökte komma ifrån saken med den uppgiften, att läderrullen förekommit blott en gång i poliskammaren och att då ingen fråga till honom derom blifvit framställd; men stadsfiskalen upplyste att den varit framme både den 49 Januari och vid justeringen, utan att Årosin då gjort samma förklaring, oaktadt han haft tillfälle att framkomma med densamma lika väl der, som inför kämnersrätten, och ordföranden påminde honom om att någon fråga derom nu icke eller till honom blifvit framställd. När derefter hr de Berg framställde sitt yrkande att Arosin måtte afskiljas från beröring med andra fån gar, motiverade han detta yrkande ganska väl. Så vidt det kunde uppfattas, yttrade han: att, då han redan vid föregående rättegångstillfället framställt en begäran om den agklagades insättande i cell och domstolen funnit skäl att afslå detta hans yrkande, så ville han icke klandra detta beslut, men föranläts nu att förnya sitt yrkande både till följe af de under dagens förhandling ingångne besvärande upplysningar och äfven i följd af den kännedom hr de Berg hade om att Arosin i fängelset sitter tillsammans med en förut för stöld straffad person, som nyligen blifvit dömd äran förlustig, af hvilket sällskap, äfvensom deraf att andra personer kunde få tillträde till den anklagade, aktor fruktade att några goda följder icke kunde uppstå, helst som han trodde sig veta, att Arosin, under den tid hansuttit häk tad på stadshuset tillsammans med två andra mindre väl kända personer, fått några skadliga ingifvelser; förmenande aktor, att då den nyare lagstiftningen antagit såsom en grundprincip rörande ransakningsfångar att hålla dem afstängda från all beröring med andra än deras själasörjare, så vore denna princip så mycket mera tillämplig på förevarande fall, då Arosins osanna uppgifter visade att han väl genom ensamhet behöfde väckas till eftertanka och behjertande af sin själs behof och att under denna ensamhet ingen annan borde få tillträde till honom, än en upplyst och skicklig prestman, som kunde Väcka hans samvete och ingifva honom sanna begrepp om hans pligter, serdeles med afseende på det ifrågavarande fallet., När Arosin skulle svara härpå, yttrade han, att hr de Berg, genom sitt yrkande att ban måtte häktas, afstängt honom från möjligheten att skaffa reda nm hacnnest hollat han CAM cSÄAft nAvinnan t4rAlinen