Aftonbladet – 20 februari 1849, sida 3

suranshbolag. På hr H:s historik om lungsjukan skall jag framdeles ha äran svara. C. L. Dannström. RSÄTTEGÅNGSoOcH POLISSAKER., Redan i går omnämndes i korthet hvad som förefallit under förhandlingen rörande Arosins mål, men då dels detta mål med rätta tilldragit sig allmänhetens uppmärksamhet i en ovanlig grad och dels förhandlingen i fl ra afseenden visade sig hafva intressanta partier, skola Aftonbladets läsare troligen med välbehag se en något mera omfattande berättelse derom. Det syntes tydligt, att såväl domstolen som aktor gjort sitt bästa att få ljus i denna såk. Hvad som genast i början med noje måste anmärkas var, att protokollet vid föregående rättegångstillfället blifvit med oväntad noggrannhet uppfattadt, oaktadt protokollsföringen, såsom i Aftonbladet omtalades, skedde omedelbarligen efter de yttranden, som afgåfvos, utan att ordföranden, såsom eljest vanligen brukar ske, först upprepade desamma. Den enda anmärkning, som förtjenar omtalas, blef framställd emot protokollet i afseende på aktors yttrande om annotationsbokens oförändrade skick. Protokollet innehöll, att stadsfiskalen de Berg, när bokens försegling bröts, förklarat, att ingen ändring uti densamma blifvit åstadkommen. Hr de Berg anmärkte, att han med sitt uttryck åsyftat, att ingen ändring med afseende på de poster, på hvilka han fästat sin uppmärksamhet, blifvit gjord, så att hvarken de 350 eller de 40 eller de 8 riksdalerna blifvit dit inskrifna; men att han ingalunda för öfrigt kunde veta om någon förändring blifvit gjord. Efter fullbordad justering, under hvilken ordföranden, vid de i protokollet intagna inflytelserikare yttranden af vittnena, fäste dessas uppmärksamhet derpå, med uppmaning att noga öfverväga deras betydelse och förklara om det vore enligt med hvad de velat säga, samt dessutom modern till barnet blifvit påmind om nödvändigheten af att, för att komma till klarhet i hufvudsaken, hvarje den ringaste omständighet blefve sanningsenligt framställd för domstolen och hon, med anledning af genom ordföranden framställd fråga, förklarat att Arosin verkligen vid hennes första besök yttrat att den, som skulle mottaga barnet, väntade på gården, men hon likväl icke kommit att söka få se eller tala vid denna person, framställde gevaldiger Thomasson den förklaring, rörande orderna för utresan till Lyngsta, som i gårdagsbladet omnämndes, att han nemligen fått tillsägelse att inkalla Arosin, ifall något mera misstänkt skulle förekomma eller denne icke kunna göra något slags reda för förloppet, samt upplyste aktor, stadsfiskalen de Berg, att, angående notarien Rinmans besök på förhand hos polismästaren Bergman, och det bref, som Thomasson emottagit till Arosin från hr Rinman, hade han hos polismästaren Bergman sökt upplysning, dervid polismästaren förklarat, att han skickat bud efter Rinman, som skulle vara i slägtskap med Arosin och som polismästaren Bergman äfven fått veta skulle vara hans ekonomiska ombud här i staden, för att, såsom i går 1 Aftonbladet omnämndes, få upplysning om hvilken som vore den kortaste vägen, den genom Horns tull till Lyngsta eller den genom Skans tull, samt att brefvet, som Rinman skrifvit hos polismästaren, blott innehållit en uppmaning åt Arosin att ofördröjligen inkomma till staden och gifva upplysning om förloppet med barnet. Detta allt hade dock skett medan hr Bergman tjenstgjorde såsom underståthållare och innan han såsom polismästare tog hand om saken. Man finner således, att aftonbladsreferatets anmärkningar i detta mål vidrört sådana förhållanden, som äfven polismästaren Bergman funnit skäl att förklara. då polisprotokolletderom icke upplyste; och ehuru det var polismästaren Limnelius, som handlade målet i början och hr Bergman genom ransakningen den 49 Januari hufvudsakligen satte detsamma i någorlunda skick, så torde det icke förefalla orätt, att, intilldess förklaringarne blifvit gifna, referenten uppfattar saken i enlighet med hvad vid förhandlingen förekommit. Med mycken skicklighet framställde hr Weser allt det stridiga mellan de justerade vittnesmålen och Arosins berättelse och det otroliga deruti, att, oaktadt 200 rdr bko blifvit utlofyade, då denna summa är ganska betydlig, synnerligen för en qvinna af arbetsklassen på landet, ingen skulle infunnit sig för att erhålla belöningen, om Årosins uppgifter yarit sanna, samt tydliggjorde för honom att domstolen och alla menniskor genom hans lögnaktiga uppgifter måste komma till den nära nog vissa slutsatsen att Arosin tagit barnet af daga, och föreställde honom att han genom ett fortsatt nekande visserligen skulle förlänga sin fängelsetid, men icke undgå allt straff, och att han borde söka genom en sannfärdig bekännelse lätta sitt samvete, på hvilket det hemliga medvetandet att vara skyldig, redan innan lagens arm träffade honom, bordt vara en tung och plågsam börda, hvarföre han nu på det allvarligaste uppmanades att sanningsenligt erkänna allt. Den anklagade. blef synbarligen gripen af ordförandens uppmaning och blott med möda framstammade han sin försäkran, att hvad han förut uppgifvit vore sanning. Ordföranden förklarade sig på förhand hafva