Aftonbladet – 20 februari 1849, sida 3

all sannolikhet Arosin, då han så länge fått vistas på fri fot, kunnat vinna upplysning om hennes vistelse ; men, tillade hr de Berg, om Arosin icke då blifvit häktad, så hade han säkerligen icke numera funnits i fäderneslandet, emedan han i dagarne före sin häktning börjat underhandlingar om försäljning af sin fasta egendom Lyngsta. Såsom i går omnämndes fann rätten skäl att lemna bifall till aktors yrkande, och skulle rätten derom låta skrifvelse afgå till öfverståthållareembetet, samt tillika förordna, att ingen annan än fångpredikanten, sin pligt likmätigt, finge besöka honom. — Som förut varit omnämndt skedde för ett par dagar sedan en inbrottsstöld i en hökarbod, belägen i hörnet af Regeringsgatan och Lästmakaregränden, tillhörig handlanden Frögren. Det har nu lyckats polisen att ej allenast upptäcka gerningsmännen till denna, utan äfven till flera, tid efter annan begångna stölder, hvarvid tillgått sålunda att man i en i huset JM 92 vid Nya Vägen belägen vedbod påfunnit en mängd af de från hr Frögren bortstulna matvarorna. Detta gaf anledning till ytterligare efterspaningar och under samma natt häktades som deltagare i en mängd stölder: porslinsarbetaren Anders Ersson och dennes hustru, hos hvilka man utom en mängd annat gods, äfven påträffade, den från urmakaren Lindroth den 24 sistl. Noversber bortslulne guldkedjan, enkan Anna Hirsell, f. d. kronoarbetskarlen Carl Oscar Ålander, nyligen förrymde kronoarbetskarlen Paul August, hvilken innehade en skjorta och en guldfjederring, af det stulna godset, enkan Kjärrman, kronoarbetskarlen Hirsell, Per Gustaf Gellerstedt m. fl. Vid polisförhöret, hvartill en hel mängd målsägare voro kallade, sökte tjufvarne som vanligt, hvar och en för sig, skjuta skulden på den andra. Anders Erssons hustru påstod att hustru Hirsell, utan hennes vetskap, gömt alla de saker man funnit i den förras bostad 0. s. YV. Hr Frögrens matvaror voro till det mesta i behåll, utom några fläskskinkor som tjufvarne dels kokat, dels stekt för att smörja sig med. — Under en buske på Ladugårdsgärdet, hafva af Djurgårdsstängaren Eric Lindberg blifvit upphittade en blå klädestulubb och en uniformskappa, hvilka befunnos vara de från hr doktor Nyman för några dagar sedan bortstuina. Tjufven är ännu ej ertappad. — Tvenne makars tvist om ett barn. I går förevar i poliskammaren följande mål mellan en bagare Thelander och hans hustru. Då målet skulle handläggas, upplyste polismästaren först, att en fru Thelander för 8 dagar sedan hos polismästaren anhållit, att genom polisens åtgärd återfå sitt barn, hvilket mannen fråntagit henne. Mannen hade, enligt hennes uppgift, aldrig bjudit till att försörja hvarken henne eller barnet, hvilket hon derföre måst inackordera hos ett främmande folk; men nu hade mannen tagit det derifrån och bortlemnat det till ett annat ställe, der ej erforderlig vård skänktes detsamma. Polismästaren hade sig bekant, att mannens antecedentia icke voro rekommenderande, helst då han för oredlighet emot sina kreditorer sutit häktad på Smedjegården, och ansåg derföre, att modren vore den rätta personen att vårda sitt ännu späda barn, så länge hon det kunde, hvarföre han hade låtit på modrens begäran återtaga barnet från det ställe, dit fadren affört detsamma, och återlemnat det till modren. Härefter upplästes ett af bagaren Thelander inlemnadt stämningsmemorial, författadt, enligt hvad han sjelf upplyste, af en oländ person, deruti han begärde att de polisbetjenter, som på hustruns bhegäran fått afhbemta barnet ifrån det folk till hvilket han anförtrott det, måtte äläggas att dit återlemna detsamma; enär han, såsom far, måste ega rättighet att sjelf draga försorg om sitt barn, så länge han icke behandlat det å la Martin-Årosin. Häröfver hörd yttrade sig fru Thelander, med af sinnesrörelse qväfd röst, att mannen, sedan de nu måste sörja för sig hvar på sitt håll, vore engagerad hos en bagareenka på Söder; att han icke under en längre tid bekymrat sig om sin familj, och att det derföre vore endast af elakhet han ville beröfva henne sitt barn, samt att han mycket väl kände, att om han lyckades få lagen på sin sida för att ånyo verkställa sitt uppsåt, skulle han göra henne vansinnig, helst då hon visste, att han sedan icke mycket skulle bekymra sig om barnet, Hon piåminde honom nu huru hon, vid den tid då han bragte vanära öfver deras hus och blef afförd i fängelset, troget hade uppfyllt allt hvad man kunde begära af en hustru, som tillika egde ett litet barn att försörja, och kanske ändå mycket mer, samt huru hen arbetat natt och dag både för honom och hans barn, icke kekymrande sig om sig sjelf. Hon kunde icke vänta sig någon tacksamhet af honom derför, och ville icke heller begära det; men hon bad honom åtminstone om mensklighet för sitt barn. Aila dessa påminnelser och föreställningar gjorde icke minsta verkan på Thelander. Han besvarade först hustruns förklaring med den försäkran, att han med största ömhet älskade både henne och sitt barn, och att hans handlingssätt just var en följd af denna ömhet. Han ville derjemte påminna henne, att han under loppet af ett halft år bidragit till sitt hushåll med mer än 200 rdr. Penna uppgift stod dock ej tillsammans med en annan af Thelander, att han icke kan förtjena mer än 200 rdr banko cm året, oberäknadt husrum och föda, som han erhåller på stället der han konditionerar. Thelander sade vidare att han icke vidtagit den åtgärden att bortlemna barnet till annan person, förr än han funnit, att hustrun icke kunde sjelf vårda det. Härefter började Thelander att, berättelsevis, anföra åtskilligt emot sin hustru, af den mest sårande art, hvilket hon, under en alit mer tilltagande sinnesskakning, afhörde. Polismästaren frågade Thelander i anledning häraf, om det vore hans afsigt att anklaga sin hustru för äktenskapsbrott; då Thelander nekande besvarade denna fråga, men ändock fortsatte i samma ton, förklarade polismästaren, det Thelanders emot sin hustru nu framställda anklagelser icke hade något med förevarande sak att skaffa, utan förordnade att modren, hvilken visat sig hittills kunna draga ensam försorg om sitt barn, nu äfven skulle få göra det. — Från Eksjö skrifves den 46 dennes: Förliden söndags afton anlände från Bona hit till staden en resande, kallade sig opticus E. Philipsson, och på måndagsmorgonen lät han hos stadefiskalen anmäla att han på vägen deremellan förlorat sin på åkdonet fastbundna kappsäck, innehållande dyrbara kläder. ett guld evlinder-ur och diverse, och