Aftonbladet – 19 februari 1849, sida 3

ven i små detaljer en verklig kuriositet, hvate före vi här citera hvad Friskytten yttrar härom; När hr Lindman hade öfvertagit Dagligt Alle handa, hvem, om icke Friskytten, var det som då lade i hr Lindmans mun de orden: Och vill man icke höra den Lindmanska fioln, så säger jag: må göra! Jag tar min Malts ur skoln. Det slog också in. Hvad var det Friskytten vldare profeterade? An bor i nordens lundar vår lilla Dalman qvar; han är ej död, han blundar: sitt blad han återtar. Låt mig anföra visan till slut; den är så små treflig! Och Allehanda kryper in i sitt gamla skinn. Som förr det czaren stryper och tillber Jenny Lind. Och åter Allehandas små aktier höjas opp; dess nya vårdag randas och fyller Sveriges hopp. Det har alltsammans slagit in till punkt och pricka. Och man skulle efter allt detta icke betrakta Friskytten som ett orakel! I sammanhang härmed yttrar Friskytten följande helsning till Aftonposten: Aftonpostens nya visa låter så här: Sägen ej god morgon när jag kommer, Ej god afton, gossar, när jag går, Ty båd morgon, afton ut jag kommer Om också der Allehanda står. Vackra visor äro aldrig långa. OxuENAADEESRREEE OR