Aftonbladet – 19 februari 1849, sida 3

REVY AF TIDNINGARNE. Post och Inrikes tidningen har, såsom man hört sägas, fått en viss reputation att vara stark i utländska nyheter. Denna styrka ligger förnämligast uti redaktionens talang att skrifva rubriker, hvilka äro satta med något tjockare kursivstilar (som likväl icke böra förblandas med de ryktbara fetstilarna), och så faitade, att de tillika utgöra särskilda puffar för den egentliga påföljande berättelsen. Härvid kan endast anmärkas, att redaktionen stundom synes så ifvad för puffen, att denna slår öfver målet och genom sin öfverdrift råkari motsats till det påföljande. Ett roligt bevis härpå företedde sig t. ex. i Lördagens Posttidning, der man under rubriken Frankrike läser följande: Nationalförsamlingen ger vika. Ministerkrisen ändas med ministerens triumf. Stormiga sessionein. — 1 omedelbar följd härefter läser man nu: ,Paris d. 4 Februari. Ministerens ställning blir allt mer och mer kinkig). — Ar icke detta naivt? Men måhända har Posttidningen endast velat börja med den kinkiga ställningen, för att sedermera med så mycket större effekt kunna skildra triumfen. — Förgälfves eftersöker man likväl en dylik i det följande; och, såsom läsaren känner, inträffade icke heller snågon sådan. Långt derifrån. Af den i dagens Aftonblad införda debatten i Nationalförsemlingen kan man se, att icke någon ministere sedan februarirevolutionen blifvit så moraliskt föröd mjukad och tillintetgjord, som denna; och att både Leon Faucher och Odilon Barrot måste göra offentlig afbön för att kunna hålla sig qvar. Likaså, i frågan om församlingens upplösning, hvarom ministrarne äro så angelägna, var utgången för dem mera ett nederlag än en seger, då ett medelförslag antogs, enligt hvilket församlingen skall qvarstanna, tills den beslutat vallagen och ännu ett par organiska lagar. I betraktande häraf, kan Posttidningens puff visserligen ändå på sitt sätt vara intressant; men faller derjemte något in i det barocka. — Folkbladet för i går innehåller på sisla sidan, med öfverskriften: Barnamördarens straff, ett stort träspitt, som föreställer en afrältning på galgplatsen. Några raders bifogad text utvisar att detta syftar på det famösa Martinska målet, och skail beteckna huru Martin dömes att straffas af den allmänna opinionen. Detta förefaller oss såsom ett mindre rekommendabelt, ja t. o. m. vämjeligt sätt att gå rättvisan i förväg och reta mängdens passioner. Ehuru misstankarna verkeligen äro svåra emot Martin, att hafva gjort af med sitt barn på ett ohyggligt sätt, så bör dock pressen iakttaga den grannla-. genheten att åtminstone icke afrätta honom, innan han blifvit dömd; och en tidning, som vill verka för bildningens spridande och sedernas humaniserande, bör väl icke visa någon förkärlek för koketteri med blodscener. — Friskytten gör sig i anledning af Dagligt Allehandas inställande icke litet stor på, för sin profetiska blick; och menar, att han redan för ett år sedan förutsagt huru det skulle gå. Denna spådom är, genom sitt inträffande, äf