Aftonbladet – 19 februari 1849, sida 3

Ej god afton, gossar, när jag går, Ty båd morgon, afton ut jag kommer Om också der Allehanda står. Vackra visor äro aldrig långa. RAÄTTEGÅNGSoc POLISSAKER. I dag var trängseln i Kämnersrätten bland åhörarne om möjligt större än förlidne måndag, och oaktadt ransakningen med Arosin började långt före kl. 10, var likväl rummet vid den tiden så upptaget, att barrigren så när blifvit nedbruten, och Rättens egna tjenstemän hade otroligt svårt att tränga sig fram till sina platser. Flera gånger måste ordföranden, under justeringen af förra protokollet, äska tystnad, och stadsfiskalen de Berg bemödade sig förgäfves att med tillhjelp af tillstädesvarande polisbetjening åstadkomma lugn och stillhet. När vittnen, som till i dag blifvit inkallade, skulle höras, kunde de icke för trängselns skull inkomma. Efter flera fåfänga uppmaningar till allmänheten att lemna vittnena plats för att framkomma, såg sig ordföranden nödsakad att utvisa åhörarne. Blott med största långsamhet åtlyddes denna tillsägelse, och det är ett nytt bevis på den af gammalt kända saken, att en viss del af Stockholmspubliken har föga aktning för ordningen eller sinne för det skickliga, att den anklagade fick ett slag när ban utfördes. Då bland åhörarne denna dag förmärktes flera gossar, så torde man ha skäl att fästa föräldrars och målsmäns uppmärksamhet på olämpligheten och faran af att låta sina pupiller blanda sig i en så öfverdrifven trängsel. En fullständigare redogörelse för hvad som vid handläggningen förekom skall i morgon blifva meddelad; för i dag medhinnes blott att i korthet nämna, det vid justeringen visade sig, att protokollet vid föregående rättegångstillfället kunnat med oväntad noggranhet uppfattas; — att vittnet Boström förklarat det hon i byrålådan, då Arosin aflägsnat sig för att gå ut i staden, funnit något mjukt liknande ett bylte, af ungefär halfva lådans längd, insvept i ett mörkt kläde; att hon tagit derpå, men genom Arosins återkomst blifvit förhindrad att nogare efterse hvad det kunde vara; — att det vittne som haft tillsyn öfver porten, bestämdt förklarade att porten icke biifvit öppnad den 2:dra Jan. om aftonen för någon bondqvinna, men väl möjligen för någon annan person; — att gevaldiger Thomasson förklarade det han med befallningen att utresa till Lyngsta, äfven fått sig ålagt att inkalla Arosin, ifall denne icke kunde göra redo för saken; — samt att hliradshöfding de Berg anmälde, det han fått uppdrog af polismästaren Bergman att underrätta det hr Bergman, när fråga bief om saken, tillkallat notarien Rinman, om hvilken polismästaren fått veta att han både vore slägt med Arosin och äfven dennes ckonomiska ombud, för att af honom erhålla upplysningar om kortaste vägen till Lyngsta, emedan ömsevis vägarne genom Hornsoch Skans-tullar dit begagnas. När målet i dag var nära slut blef dessutom fråga om annotationsbokens utqvittering af not. Rinman, och upplyste då aktor att dermed så tillgått som förut i Aftonbladet uti hr Rinmans upplysning är uppgifvet, samt förklarade stadsfiskalen Lindborg, som tillfälligtvis var närvarande, att det skett med polismästarens uttryckliga förbud att boken icke finge lemnas åt Arosin eller begagnas utom i vaktmästarens närvaro. Flera vittnen afhördes, bland hvilka barnmorskan Filps vittnesmål bland annat innehöll, att Arosin redan under veckan före jul varit hos henne och då uppgifvit att han anträffat en qvinna i trakten af sitt bem, som ville emottaga barnet, samt att vittnet d. 2 Januari på eftermiddagen, då barnets moder begärde dopsedeln, uttryckligen tillsagt henne att göra sig underrättad om den person, som skulle mottaga detsamma. Drängen Damgren vittnade att han hade tillsammans med en annan gjort noggranna undersökningar i gården, sedan han den 49 Jan. första gången varit uppkallad till polisen, men att han hvarken i trädgården eller på vindar, i källare och afträden e!ler på andra ställen, som kunnat misstänkas, funnit någon lemning efter barnet eller de saker, som medföljt detsamma. Alla vittnen förklarade att de hvarken den ifrågavarande dagen, eller någon annan dag på sednare tiden sett någon bondqvinna bärande ett barn lemna egendomen och ett enda, hustru Zetterberg, som har uppsigt öfver bondqyarteret, upplyste att porten samma afton blifvit öppnad men för en bonde från Tveta vid namn Andersson, som skjutsat musikanter från Södertelje. Undersökningen fördes allvarligt och med mycken noggranhet, och Arosin syntes i dag betydligt mera nedslagen än förut. Aktor yrkade hans afskiljande från andra fångar i fängelset och motiverade myeket väl detta yrkande, till hvilket också rätten fann skäl att lemna bifall, oaktadt den anklagade begärde bli ställd på fri fot. o— Natten till den 46 dennes skedde inbrott i en hökarebod, belägen vid hörnet af Regeringsgatan och Lästmakaregränd, hvarvid, enligt uppgift, följande varor blifvit tillgripne: 45 stycken ostar, 9 fläskskinkor, 4 silfvermatsked, 4 dito tesked, cirka 5 15 smör, 2 å 5 tjog ägg, 2 IE hafregryn, samt diverse säckar och handdukar m. m. (Dagbl.) — Uti Folkbladet för i går uppgifves, att en rättegång gjorts anhängig mot en bryggare vid namn Westin, boende vid Stora Badstugugatan på Norrmalm, för det han med läderdagg slagit en af sina drängar, vid namn Löthman, i ansigtet och på armarne. Läkarebetyg af dr Blachet är bifogadt, innehållande att drängen har två smärre sårnader i ansigtet, samt stora sammanflytande blånader med svullnad på ryggen och venstra armen. Sjutton ställen kunna räknas, som utvisa hvarest serskilda slag å dessa delar träffat. Att döma af tid efter annan till offentligheten komna klagomål hos domstolarne, vill det synas, som om ett nog brutalt behandlingssätt af tjenstefolk vore rådande hos några bryggeriegare. Det torde väl kunna antagas, alt bryggardrängarne höra till de minst lätthandterliga af arbetsklassen, och att det ofta vore svårt att komma till rätta med dem blott med goda ord; men å andra sidan är det temligen gifyet, att fullvexta menniskor i allmänhet icke humaniseras genom användande af stryk. Enligt vår öfvertygelse vore det vida bättre, att afskaffa husagan, och i stället lemna husbonden rättighet att afskeda tjenare, som voro uppstudsige eller försumlige. De sednare skulle då snart finna det utgöra deras egen fördel, att iakttaga sedlighet och nit i tjensten. — För någon tid sedan berättades det, att Söndagsbladets utgifvare Edvard Sjöberg blifvit pliktfälld i polisen, för det han har en arg hund, som bitit någon. Uti Folkbladet för sistl. gårdag läses härom följande, till en del utan tvifrel broderade artikel: Som man vet, att Söndagsbladets utgifvare för sin lögnaktighet, har så många vänner i vikenp, att han ej vågar sig att gå ut utan att vara åtföljd af två stora hundar, har poliskammaren ålagt hr Sjöherg, att antingen förse sina fyrbenta adjutanter med nosgrimma, eller också att läta skjuta dem, alldenstund de på gatan visa samma ilska som han rn altgagar hvaria cöNdars I cin 4ilninnt Hdatta vr