Aftonbladet – 15 februari 1849, sida 3

fjärd, utan annan ledning än den omkommandes ångestrop, utan annat räddningsmedel, än en i hast från stranden medtagen, svag trädgren, hasta till hjelp, är att sjelf våga allt. Den behjertade ser likväl ingen fara; han hör blott den olyckliges nödrop och känner blott sitt hjertas längtan att bjelpa, utan att taga i betraktande egen fara. Lifvad af sin modige räddares förnyade anrop, förmådde Lilja ännu några ögonblick hålla sig öfver vattnet, tills denne kunde anlända, och liggande utsträckt på den svaga iskanten, räcka honom den medförda grenen. Men iskanten var våt, hal och bräcklig. Det fanns intet fotfäste, och troligen hade den behjertade mannen blifvit offer för sin menniskokärlek, om ej, på hans skallande rop, ytterligare tvenne raska karlar anländt, med hvilkas tillhjelp det lyckades honom att uppdraga den af ångest, köld och insupet vatten nära liflöse Lilja, hvilken, hemburen och vårdad, lyckligen återställdes, och nu innerligen tackar Gud och sin behjertade husbonde herr A. W. Möller för n så oväntad frälsning, sedan allt hopp var förvunnet.