Aftonbladet – 15 februari 1849, sida 3

(Införes på begäran.) Lyckadt räddningsförsök med egen lifsfara. Snickaren vid Riddersviks egendom i Järfälla församling, Erik Lilja, en särdeles rask och duglig karl, skulle lördagen den 40 dennes, omkring kl. 6 på aftonen begifya sig från det närbelägna, samma egare tillhörige Löfsta, der han om dagen arbetat, tillbaka till Riddersvik, der han är boende; men han var nog öfverdådig att, för genhetens skull, taga vägen öfver den mellanliggande Löfsta fjärden, ehuru den del deraf, som Lilja hade att passera, alltid är, och i synnerhet nu var högst osäker. — Utkommen ungefär midt på fjärden, eller vid pass 600 alnar ifrån land, brast isen, och den oförvägne nedstörtade i djupet. Redan tvenne gånger under vattnet, ägde han dock nog sinnesnärvaro att ur fickan upptaga en liten nyckel, med hvars tillhjelp han lyckades fasthålla sig vid ett i vaken flytånde isstycke. Det blef honom derigenom möjligt, att med yttersta änsträngning hålla hufvudet öfver vattnet och ropa på hjelp; men det stormade hårdt, vinden låg från den aflägsna stranden, mörkret var redan inbrutet och hoppet om räddning försvann för den olycklige, hvars krafter, efter nära en half timmas ansträngning, började svika. Han befallte sin själ i Guds hand och ämnade släppa sitt bräckliga fäste, då plötsligt en kraftfull stämma skallade från land och en manlig gestalt med snabba steg ilade den olycklige till bjelp. För att vid full dager, ur en öppen sjö rädda en drunknande, fordras redan hos en skicklig simmare mod och rådighet, men att ensam, i storm och mörker, öfver en, med vatten höljd, af strömdrag, vindvakar och öppna vråkar uppfylld