Aftonbladet – 13 februari 1849, sida 3

renne sekler timade politiska i Nederländerna,!b ingland, Amerika, Frankrike o.s. v. helt, ochif ållet tillhörde och utgick ifrån den styrandell örsyn, den osynliga makt, den Guds cecono-lb nia salutis gentium (såsom det i forntidenin uttrycksfullt kallades), hvilken ingenting i läng-la len motstår. t Hr C. eger förtjensten, att genom sitt arbeteln å ett mera omständligt sätt, än förut skett på! ( venska, för allmänhetens ögon hafva i Luthersls efnad och verksamhet framställt ett af de mestlr alande exemplen på den intensiva makten ilv ådana hvälfningar, som uppkomma och ge-le romdrifvas för sanningens och ett högre men-li riskotillstånds befrämjande i verlden. Det ärll örande, att i denna biografi, hvilken börjarls rån Luthers spädaste år, läsa med hvilken fasa g lenne såsom gosse först tänkte på den såsom ll kättare brände Huss, och när han fann en skrift t af honom, ansåg den för föga mindre än ettir verk af djefvulen. Den heliga skrift fick icke lf heller då läsas af andre eller på annat sätt och 1 andra utdrag, än de andliga myndigheternell föreskrifvit. Men Luthers ögon öppnades helt l och hållet när han på en resa till Rom bevi-c stade munkarnes messor och i sjelfva den för-s nämsta. helgedomen blef viltne till deras in-je timare utlåtelser. Prestiögnerna afslöjades förl hans ögon i all deras styggelse; och det utom-ls ordentliga hånet med sanningen: det oförskäm-ll da skrymteriet att oupphörligt utbasuna sigl4 såsom arbetande för Guds rike, då blott frå-l! gan i grunden var om utbredandet och bibe-l hållandet af egen makt: det grofva tyranniet!) öfver menniskoanden, och snikenheten efterli verldsliga :egodelar på andras bekostnad: — allt : detta sammanlagdt, jemte en i historien vun-l4 nen bekantskap med preiaternes ränksmideri,l förföljelsebegär och nedrigheter af alla slag, oehl! under sekler, bestämde Luther småningom attls så sin egen, från det öfriga prestbedrägerietii afskilda bana, utan att derföre lemna sitt stånd, hvilket shan ansåg vara honom förlänadt af Gud) och alldeles icke beroende af prelaterne. Atth offentligen uppträda såsom motståndare motl: de påfvisl.e bestämdes han likväl först af enis yttre tillfällighet, Tetzels aftatskrämeri. Man il: ser, att Luther mera af händelserna sjelfval! drogs in i den revolutionära ström, hvari han j4 sedan wppträdde med så mycken styrka, änl han från början för sin del sökte inleda en ji! j j j j l 4 i l tvist -eller börja det andliga kriget. Det är emellertid ganska begripligt, att de papistiska myndigheterna snart måste fästa sin uppmärksamhet vid honom och med så mycket värre ifver rasa mot honom, just derföre, att han tillhörde presteståndet, och såsom medlem deraf bekämpade den usurperade andliga makten öfver samveten. Hade Luther varit lekman, så torde .man lättare hafva förlåtit honom, i hoppj: om -att kunna afspisa honom med den van-l! liga ;frasen, att han, såsom oinvigd i kyrkans: mysterier, vore genom sjelfva sin okunnighet föraktlig och förkastlig. Nu gick detta icke väl.an. Man försökte i stället mot honom anbringa den då för tiden brukliga häfstången att! kasta :endlige kämpar ur sadeln: Luther bannlystes, och hans skrifter brändes. Papisternes olycka ville emellertid, att de theologer, som skulle utföra detta — en Eck, Aleander och dylike — gingo till väga på ett så öfverdådigt och skemlöst sätt, att det väckte allmän förargelse. Andre, såsom Cajetanus, Urbanus de Serra :Longa 0. s. v., sökte utföra påfvesaken finare, .men lyckades ej bättre. Luthers egenl landsherre blef hans beskyddare; och flere den tidens .mest aktade lärde, i synnerhet Erasmus! af Rotterdam, togo honom mer eller mindre öppet a försvar. . Hr.C. finner tillfälle att i sin biografi öfver! Luther still ka inväfva underrättelser om andre märklige reformatorer, i synnerhet Melanchthon, .Carlstadt, Bugenhagen (Pomeranus), och! andre .betydligare medkämpar, t. ex. -v. Hutten. Utförligast, och det med skäl, berättas om rikslagen i Worms 1521. Beskrifningen öfver Luhers vistelse på Wartburg är särdeles läsvärdlg och lärorik. Förf. kommer sedermera till merala imeciella skildringar af tillståndet i Wittenberg etter Luthers uppträdande mot påfven, utvecking af reformationens framgång, och prelatnaktens företag deremot. Äfven vidröras åtkilliga sorgliga företeelser såsom närmaste följleraf.den stora hvälfningen, framför allt bonlekrigeta, hvilket ej slutades utan blodiga scerer af fasaväckande slag. Men dessa sido-1s pBlyckor kunde icke hejda den i sig sjelf godal! sakens framgång. Längre fram behandlas med emlig utförlighet den ryktbara SakramentK tridens, till innebåll så egen och bes li ; Lå YRDerIs:th utt det numera, då man lyckligen kommit ifrån!g utskilliga underligheter och glömt dem, fordrasih tt särskildt studium för att ens blott begripala ch någorlunda uppfatta hvarom det egentli-d en streds. Carolstadius hade genom sina krifter gifvit upphofvet till denna märkvär-: liga tvist, hvilken sedermera genom Zwinglis ch Oecolampadii (vHausscheins,) uppträdande 4 ill de Carlstadtska lärornas försvar, gaf saken : n sådan vändning, att den ej lyktades förränsc ned en ordentlig kyrkosehism, hvilken i vissalN all ännu fortiefver, om ock i mångens tankele lott pro forma. Sedan förf. redogjort för riksdagarne i Speyer 329 och i Augsburg 1530, anför han i ett irskildt kapitel några såkallade rådslag ochlut ridsbud,, samt gifver en allmän öfversiet). fär handlas om Schmalkaldiska förbundetp, iftadt till protestanternes inbördes försvar, n kort tid efter riksdagen i Augsburg. Då uther sedermera afträder från den större ofntliga banan, kastar förf. vid detta öfveringsmoment en blick på några reformatorns srifter, jemte en kort karakteristik öfver dem, ch anledningen till deras upphof, hvar för sig. z Visserligen kan det hända, att en skarare kritik, hvilken synnerligen i vår tid vi-!,. r sig fallen alt mera än förr göra rättvi för D . d 152 I det ; alla partier (religiösa, som politiska), och!ne