Aftonbladet – 13 februari 1849, sida 3

tundom gjortssitt till — och detta ej länge : edan — att ångripa lutherdomen från en förut det närmaste ovidrörd och i sig sjelf ömida, genom framställande nemligen af Luther åsom påfvens och påfvelärans försvarare, (se härom en nyligen utkommen brochyr). Detta jar sin anledning dels i den odeciderade ställning, Luther flere år efter sitt första uppträlande 1517 iakttog mot påfven, innan dennes itskickade och händelserna i öfrigt tvungo Luher till ett fullkomligt fredsbrott med Rom, under hvilken period man alltså har många bref, skrifter och utlåtelser, uppfyllda af undergifvenhet mot påfven, erkännande af hans andliga maktfullkomlighet, helighet o. s. v., allt i öfverensstämmelse med katholicismens egna isigter; dels ock i Luthers hela personlighet och uttryckssätt, som mera syftade på hufvudsakens vinnande, än på skrädande af ord, hvarigenom tvetydiga och motsägande uttryck här och der utan svårighet kunna uppspanas. Denna sida af Luthers egenheter skulle man: hafva önskat mera belyst i hr Cnattingil arbete. Utan att debitera den store reformatornför svaghet eller tvetydighet i grunden, kan. likväl en sanningsälskande och opartisk biograf både vidgå och upptaga hvad som gifvit anledning att misstänka honom härför, samt framför allt belysa rätta halten af hans stridiga utlåtelser, för att derigenom fråntaga protestantismens ovänner ett af deras mest bitande svärd. Genom att söka göra Luther i allt ofelbar och. skildra honom snart sagdt öfvermensklig, vinnes motsatsen af hvad man åsyftar, enär öfverdrifterna endast blotta svaga sidor och bära: ett slags vittne om ömma punkter. Man skall icke se Luther i detalj: man skall icke framhålla honom såsom ovärderlig i åtskilliga smärre stridsfrågor, hvilkas förklaringsgrund och begrepp ligga i den tidens ställning till den theologiska bildningen öfverhufvud, och i hvilka tvister Luther var fullt så ensidig och besynnerlig som någonsin hans motståndare. Evangeliska läran och kyrkan hafva också, såsom bekant, icke såsom sitt tillegnat sig allt ochhvartenda, som undfallit Luther; och huru har han icke sjelf mången gång med rörande ödmjukhet, fördomsfrihet, fromhet och geringschätzung bedömt sig, sina skrifter och flere af sina utlåtanden? Vi skola således icke sätta oss i sinnet att göra mera af honom, än han. sjelf velat, och som tiden och historien gjort honom till. Detta är i alla fall gigantiskt; och mera behöfves ej. En den största verkan Luthers uppträdande medfört, är det allmänna förakt, det djupa hat mot kyrkliga bedrägerier, prelatvälde och prestränker, som ifrån reformationens tidepunkt allt mer vidgat och rotat sig i sjelfva folkens sinnesstämning, och som burit de helsosammaste frukter, ja nästan kan kallas ett hufvudvilkor för möjligheten af religionens rening och menniskotillståndets upplyftande. Detta hat och förakt äro nu så allmänna, bela det hierarkiska charlataneriet är så afslöjadt, att icke en gångi sjelfva: Rom det papala påhittet bannlysning. vidare utöfvar någon verkan. Hvad aktning kan då återstå för bierarkien på andra orter? Men såsom principium fons för allt detta nedsättande kan man anse Luthers verksamhet: Det är väl sannt, att hans skarpa svärd endast hugger in på katholska prelater, munkar och det slags prester, som i hans tid funnos; men ingen, som läser hans skrifter, undgår att göra tillämpningen på hvilka andra slag som helst, så fort de genom beskaffenhet och uppförande inträda på det område Luther behandlar till förkastelse. Ty han talar icke alltid blott om enskilda dogmer, som specielt och. ensamt tillhöra katbolska kyrkan ; han talar lika högt och ofta om en i alla kyrkor ifrågakommande samvetsfrihet, bibelns uteslutande makt att ensam afgöra i trossaker (vara norma fidei), samt menniskors obefogenhet att såsom myndighet sätta. sig emellan Gud och :samvetet. Tydligt är emedlertid, å andra sidan, att hela antalet af aktningsvärde, redlige och förträfflige män inom presterskapet, såväl det högre som lägre, på intet sätt drabbas af den Lutherska förkastelsen; och att den numera. öfverhandtagande allmänna känslan af förakt: för andeligt charlataneri, motstånd mot den: högre sanningen, ränker och bedrägeri, nog vet: att skilja hvarje hederlig och ged prestman från dem, som icke äro det. Följderna af Luthers arbete och läsningen af hans skriften, såra skarpa de än på många ställen må vara, kunna . således aldrig skada någon oförtjent, men medföra oberäkneligt gagn. Hans biografi rekommenderar: sig af samma anledning till en lektyr inom församndlingarne af det mest nyttiga slag; och vi kunna ej annat än hoppas, det hr C. måtte få se sin litterära möda belönad genom bevisad, sympati från ett rikt antal svenska kyrkans för sanning och upplysning nitälskande medlemmar af alla klasser RÄTTEGÅNGSoch POLISSARER, .;En stackars fattig karl, som förut varit trädgårdsdräng, hade i sin nöd tagit sig det orödet före alt gå ned till Blasieholmshamnen och der. ifrån en