Aftonbladet – 10 februari 1849, sida 1

MM MMMM mm MMM Mm ÖV Un Jtill handa, så skall det ej ångra dig! ... KL precis: half 9 skall du vara på ditt rum; tillika med den främmande mannen! TRETTONDE KAPITLET. Så snart skräddaregesällen gått, skref Dittmar genast en biljett till baron Duwald, med anhållan att denne täcktes i en angelägenhet möta honom på Castenhof klockan tio på förmiddagen; en annan afsände han till värden på stället. Klockan precis. 10 såg man geheimerådet von Dittmar spatsera i rummet inåt gården lill venster om källarsalen, der han låtit arrangera en frukost. Snart derefter inträdde baronen. q Förlåt, herr baron, att jag tagit mig den friheten att besvära!Men det är i en affär; om hvilken jag skallutbedja mig att få tala, sedan jag först haft den äran att äga er till min gäst på en liten frukost, och ni med mig tömt ett glas äkta Johannisberger! Duwald, som af denna artighet ej kunde förmoda annat, än att frågan gällde ett juridiskt mål, som skulle hos nom uppdragas, svarade i samma ton, och man satte sig till bords. Det var ej lätt att vara artigare värd och sällskapsman in Dittmar. Hans sällsynta skicklighet i snart sagdt alla imnen gjorde honom intagande för hvar öch en. Under 7 måltiden utvecklade han så stor jurid sk kännedom; -attDuwald ej kunde begripa hvarföre han af en sådan man bevöfde anlitas. Derifrån öfvergick man till politiken, och utt Dittmar deruti skulle vara öfverlägsen, var naturligt. Ändtligen tog frukosten slut. Baronen kunde ej finna : rd att uttrycka sin tacksamhet för denna så angenäma. imma, och begärde nu att få veta den sak, för hvilken eheimerådet kallat honom. ; Ja, men innan dess skola, vi dricka en butelj till. Han gick till dörrn och ropade: En butelj tilll En karl, klädd som kypare, med blått lärftsförkläde, kom med vinet. Baronen stod vid fönstret och märkte ;ke på honom. Kyparel! slå i och bjud oss! befallde Dittmär. ; Det skedde. Kyparen framträdde med tvenne glas på rickan. Herr baron, var så god..., ö Duwald vände sig om... han blef svartblå ... ett halfväfdt skri undslapp hans läppar ... Han kunde icke ens irra; som kyparen, hvars hela kropp skalf, så att vinet