Aftonbladet – 9 februari 1849, sida 2

nich icke någon enhet möjlig, utom genom ett enkelt antingen monarkiskt eller republikanskt statslörbund. Bildandet af en centralmakt i Frankfurt, hvaraf ideologerna på andra sidan Rhen gjort hörnstenen till det framtida tyska riket, har städse väckt en gäckande vantro hos den gamle diplomaten. Centralmakten, menar han, skall antingen respektera rättigheterna hos det förra tyska förbundets åtta och trettio suveräner, och då upphör den att vara central och suverän för att nedsjunka till ett löjligt öfverflöd, den trettiondenionde suveränen i förbundet, eller skall: den försöka att absorbera de öfriga suveräneteterna och då skall sträfvandet till enhet sluta med ett borgerligt krig. Det anses bekant att Metternich, då han erhöll underrättelse om revolutionen, hvilkens fredliga utgång han icke kunde ana, beslutat gifva Rhenprovinserna till pris, emedan deras revolutionära tendenser icke stämde öfverens med den gamla diplomatens sympathier. Österrike hade, utan att intervenera, låtit oss taga Rhengränsen under det vilkor, att vi icke skulle gå för långt med våra fordringar i den italienska frågan. Det skulle på detta sätt lyckats österrikiska regeringen att försäkra sina italienska besittningar, att hålla tyska liberalismen i schack, emedan den då befunnit sig mellan en dubbel eld, och att af tyskarnes nationalhat bilda en mur mot franska radikalismen. Metternich har med förnöjelse sett att I ans fiende trädde i spetsen för tyska revolutionen. Det är ett oskyldigt barn! utropade han, då han erfor erkehertigens val, och det sextisjuåriga barnet skall, som man säger, låna örat åt de ingifvelser, som komma från Brighton, Metternichs nya residens. Det finnes ett namn, som förut hade plats på förteckningen öfver de landsflyktige, men hvilket den allmänna rösträtten utstrukit derifrån. Hvilka minnen skulle jag icke eljest här kunnat samla! Detta namn hade hvarken för oss eller för våra grannar någon verkligen politisk betydelse intill den dag, då sex millioner rister gjorde detsamma till en gåta för Europa, till en underpant på ordning och cnighet för Frankrike. Prins Louis lefde för öfrigt icke alldeles obemärkt i England. Londons bourgeoisie ärade i honom brorsonen till en man, som öboernas frimediga opartiskhet nästan beundrar lika mycket som hertigen af Wellington. Aristokratien tolererade honom såsom en gentleman af god smak, med mycken omsorg bildad efter english manners — hufvudsaken i detta land. Prins Louis är för öfrigt sjelf den enda menniska, som icke blifvit förundrad öfver den plötsliga upphöjelsen. Han har intet ögonblick tviflat på att lyckan åter skulle vända tillbaka. Hans nästan vidskepliga tillit till framtiden urskuldar excentriciteten uti företagen.i Strassburg och Boulogne. Denna tillitsfulla fatalism gör honom föga böjd att mottaga något råd, som icke fullkomligt öfverensstämmer med hans id.Han har aidrig antagit någon plan utan att först ändra den efter sitt hufv. d, och hans vänner tro, att orsaken till hans planers misslyckande tvenne gånger ligger i denna böjelse att personligen taga initiativet. Atta års fångenskap har dämpat prins Louis ungdomliga häftighet, men hans kärlek till oberoende och hans raskhet hafva förblifvit desamma. ,Jag afhör hvarje råd, sade han nyligen, men jag gör, hvad jag bör och vill. Onkeln skulle säkert icke förnekat sin neveu för detta uttrycks skull. Juni-Emigrationen har blott kastat två af sina notabiliteter till England: Caussidiere och Louis Blanc. Landsflykten har gjort Louis Blanc större tjenster än Caussidiere. Blanc, denne Ifannibal i förminskad skala, gjorde på andra sidan Kanalen rasande stort uppseende, då han, just ankommen från Dover-jernbanan, uti ett bref inryckt uti Times anmodade Londons Cockneys (öknamn på Londonsbor) om, att icke bringa honom sin hyllning. Det dystra England förbrukade på denna dag till den lille mannens ära all den munterhet, som det sammansparat alltsedan Konung Haralds dagar. Den äkta fullblods-sachsaren skulle kanske, om man ginge honom riktigt på lifvet, erkänna att en irländsk tiggare är en menniska och att tio fransmän skulle kunna piska en engelsman; men han skall aldrig medgifva att folk, som kommer direkte från Luxembourg, borde föras annorstädes än till Bedlam. Kommunist måste han vara, Than, som gör sitt jag till sin gud, sina pengar till sin hedervärdighet, sin egenhet till sin högIsta äregirighet, han, som midt i städerna icke Itror sin person säker, om han icke förskansat Isig bakom murarne och gallren af ett hus, hvilIket är ackurat stort nog för honom allena — som icke finner sig komfortabel på värdshuset jom han icke har en brädvägg mellan sig och Isin granne. Louis Blanc hade icke en gång Iden fördelen att komma till England med exIeentricitels-pass; socialismen, som våra röda Irepublikaner tro vara inhemtad efter grekerna lär en engelsk, redan 30 år gammal, hvardagshistoria, som i Birmingham haft sin förstad St lAntoine, som upplefvat sitt Luxembourg och Isin 45:de Maj i London, sitt Juni i-Peterloo Långt innan Proudhon förklarade egendomen pi Isitt sätt, var det en allmän chartistisk sats at Nå a — AO —— —LLAL AA AAA AA 0