Aftonbladet – 9 februari 1849, sida 2

Grumset i koppen måtte nu hafva gestaltat sig huru som helst, utropade dock den gamla, såsom det blifvit henne förestafvadt... Jo, så är den också! Jag har aldrig sett så rar kopp! den är så rar, så vacker, som nådig fröken sjelf!... Men se, litet svart skall det vara i början... Hon vände koppen på alla sidor ... Så sant jag lefver har icke nådig fröken, så ung hon är, redan -haft fästman ... Herre gud, att jag skall vara tvungen att säga fröken ... Men se jag är tvungen ... sanningen måste fram! Den herrn har sju falska sion... Under det att han för fröken bedyrar att han är trogen som gull, vänder han sig så kärligt mot en annan. Ja, det är riktigt synd och skam åtet! ... Men se här ligger en annan herre ... han är god som gull, han ... han har inte någon falskhet, han ... han tillber fröken så mycket, så mycket ... Tar fröken honom, så ... Här löpte Elisabeths tålamod ut. Blotta tanken på de qval hon lidit, då hon trodde Bernhard brottslig, upprörde hela hennes själ, och nu ... denna nya nedrighet, al! med hotelser tvinga en gammal: värnlös gumma till, att igenom falsk spådom aflocka henne löftet om hennes hand: Hon uppreste sig hastigt, och med en stränghet, som man ej skulle hafva tilltrott denna milda flicka, sade ... Tyst! Jag vill ej höra mer. Jag bekänner öppet och fritt att jag älskar Bernhard af hela min själ. Mitt hjerta skulle upphöra att slå vid blotta den tanken, att har icke vore allt för mig. Andra bevis på att han är trolös skall jag hafva, än en gammal qvinnas ord ... och antagom att han vore det, så är kärleken för evigt krossad : mitt bröst. Han är min, han blir min! så visst, som Gud lefver! han eller ... ingen!, Med fasta steg skyndade hon ut, tog vägen till sitt rum och befann sig helt oförmodadt der, ansigte mot ansigte med baronen, som blek och bestört, så fort som möjligt drog sig undan. De tre qvarblifna sutto slagne, som af åskan, i syner. het den stackars Ingrid, som fruktade att Elisabeth skull förråda henne. Friherrinnan Duwald reste sig först, gaf Ingrid tecker att aflägsna sig, och betraktade med stolt hånlöje tanten hvilken, såsom oinvigd i hemligheten, satt förstenad öfve en slik djerfhet hos en sexton års flicka. Kan du tåla något dylikt? frågade omsider friherrin. man Duwald. Om ett åt mig anförtrodt barn handlat så lunda, så inspärrade jag henne på vatten och bröd ..