Aftonbladet – 9 februari 1849, sida 2

tacka gud, jag inte agade henne med ris .: Hvilken oerhörd fräckhet! r Jag tillstår det, men i himmelens namn, hvad vill jag göra? Ej försumma något ögonblick att böja den stelnade vidjan, annars blir hon för skarp för dina händer. Hvad har händt? frågade den inträdande baronen. O, Min friherrinna! Han vände sig till tanten ... Kan ni förlåta min djerfhet? Bänförd af min kärlek, smög jag mig in i den dyrkades rum, jag ville åtminstone andas den luft, hon andats ... då instörtar Elisabeth, utom sig, som det tycktes af vrede ... 0, min gud! Ian betäckte ansigtet med sina händer ... Aldrig kan jag glömma denna blick af vildhet, hat, ursinnighet, hon kastade på mig, på mig, som för henne ville offra mitt hjertblod! . Man berättade nu baronen hvad som förefallit ... Nej! detta duger icke! utbrast han. Elisabeths val måste vara fritt! Jag reser! ... Nej! inföll tanten, det är jag som bör göra det! En egensinnig flicka skall ej jaga er. ur hemmet . Förlåt att jag afbryter! Årstiden är så långt framskriden, att ni omöjligt kan komma fram på våra ofarbara vägar, innan det blir före ... O, min faster! ... Gud! jag vet ej hvad jag säger ... kom! se Hans faster följde honom ... Och nu bytte han om ton. Skälet, hvarför jag vill ha dem qvar, är att jag ej ännu på fjorton dagar kan fara, och måste vara i Stockholm vid samma tid som de, ehuru jag tar en annan väg. Nu återstår ej eV än att sätta den plan, min faster uttänkt, i verket . Han kysste hennes hand . Om jag, vågade bedja om en sak. tillade han. Behandla henne ömt! Hon skall i sinom tid få umgälla sin skamlöshet ...n Det är lätt att inse huru, under slika omständigheter dagar uttänjdes till veckor. Ändteligen slog befrielsens timma! Den hade varit upplifvande och skön, om icke friherrinnan Duwalds närvaro förbittrat den. Hon hade så fullkomligt intagit tanten, att om hon ock icke kunde förleda henne att misshandla Elisabeth, hon likväl förmådde så mycket, att den arma flickans föreställningar och böner biåtade till intet. Dagen före Iwos återkomst från Skåne, hade de båda friherrinnorna samt Elisabeth sent på aftonen anländt till staden.