Aftonbladet – 6 februari 1849, sida 3

En hvar oväldig må nu för sig afgöra, å hvilkendera sidan, hos krigsakademiens befäl och styrelse, eller hos insändaren, lättsinne och ,kortsynthet gjort sig gällande, samt huruvida det fel, som af nedra afdelningen och i dess namn af de tre relegerade kadetterna blifvit begånget, är att anse såsom blott ett formfel, en af de minsta ungdomsförseelser,. Hvad beträffar de oftanämnde tre kadetternas oförvitliga uppförande,, såsom insändaren uttrycker sig, så synes af handlingarne, att en ibland dem gjort sig känd för ett berömligt, en annan, i början af sitt vistande vid krigsakademien, jemväl för ett berömligt, men på sednare tider mindre stadgadt, samt den tredje, den som å samtlige kamraternas vägnar egentligen fört ordet, för ett opålitligt uppförande. Efter denna sammanställning frågar jag: kan man, under hyilka omständigheter som helst, gilla ett sådant sätt att föra ungdomens talan? År det rätta sättet att framkalla en god anda hos ungdomen? Finnes väl något angelägnare vid ungdomens uppfostran, än att den till sina bildare, sina lärare hyser aktning och förtroende? Och, huru skadligt måste det icke vara, att i någon mån undergräfva eller förringa sådana tänkesätt? Med afseende å de betänkligheter och det tvifvel, insändaren anser rättmätiga, com ändamålsenligheten af ordnings-stadgarne vid Carlberg och om öfverbefälets skicklighet och lämplighet för sitt värf, är det icke utan sin märkvärdighet, att fadren till en af de nu relegerade kadetterna, kort efter det denne, hans äldre son, hvilken varit fri-kadett, blifvit från krigsakademien entledigad, derstädes insatt, såsom betalande kadett, en sin yngre son. Hvilken tänkande och rättsinnig fader skall ock icke hellre anförtro sina barn åt en läroanstalt, hvarest oordningar och uppstudsighet vederbörligen näpsas, än åt en, der sådana med flathet öfyverses. Om, af hvad jag anfört, det för någon skulle synas, såsom hade jag uppträdt till krigsakademiens eller någon der anställd enskild persons försvar, så är likväl förhållandet icke sådant. Jag tilltror mig icke nog skarpsinnighet, för att om dessa fälla ett afgörande omdöme. Jag har, ehuru icke utan tvekan, blott velat bekämpa uppgifter, som varit mot sanningen stridande, grundsatser, dem jag anser vådliga, och ett klander, som synts mig obefogadt. Stockholm den 34 Januari 1849. E. S. Adelswärd. Jemte det jag i allo instämmer uti de allmänna äsigter, som uli förestående uppsats äro uttalade, får jag förklara, att jag, churu samtidigt med baron S. Adelswärd närvarande uti Jlektionssalen å Carlberg, vid det af honem omförmälda tillfället, icke om förloppet dervid förnam något, utan derom först fick kännedom några dagar efter händelsen, då jag läste derom uti någon tidning. Stockholm den 3 Februari 4849. Fritz Stackelberg.