Aftonbladet – 6 februari 1849, sida 3

DN VV MR envist vägrat att hos den förorättade läraren göra den ursäkt och gång efter annan försummat det rådrum, som i sådant ändamål, först af läraren, derefter af tjenstgörande majoren och slutligen af guvernören blifvit densamma lemnadt. Sedan anmälan om denna afdelningens trotsighet ändtligen från guvernören till kansleren afgått oah saken syntes! blifva allvarsam — då påkom denna hastiga ånger, då erkändes den äskade ursäkten rättmätig och försummelsen att densamma aflägga besinningslös. Månne man misstager sig, om man antager, att nedre afdelningen redan förut insett det opassande och straffvärda i sitt handlingssätt, men i det längsta hoppats att genom sin mängd, vara af straffet oåtkomlig och i denna förhoppning så länge fortfarit i sitt trotsande? Det är således ganska oegentligt, alt icke säga något mera, då man, såsom insändaren påstår, att de tre kadetterne blifvit straffade endast för ett slags begrepp om menniskovärde, för en känsla af moralisk sjelfständighet, för ett visst mått af stollhel, o. s. v. — Den moraliska sjelfständigheten och den stolthet, som förtjenar aktning, är något helt annat, än hårdnackad envishet så länge faran synes ringa, men svag och krypande undfallenhet då den tyckes närma sig. Den rätta stoltheten och sann moralisk sjelfständighet para sig väl med ödmjukheten, som villigt erkänner och afbeder af öfverilning begångna felsteg — ty att fela är menskligt — men de, som lifvas af sådana känslor, kunna ej förmås att, såsom insändaren säger här hafva skett, undertrycka sin inre öfvertygelse eller erbjuda sig at lida en moralisk förödmjukelse. Så yttrar sig emedlertid insändaren om, så högt skattar han, lärjungarnes ötvertygelse; och, i full öfverensstämmelse härmed, drager han ej i betänkande, att, endast på grund deraf; ifrågasätta en lärares lämplighet för sitt kall. Utan att derom iga någon visshet, påstår han, att krigsakademiens befäl under flere dagar blott åskådat, utan att hafva .agit någon hand om mytineriet. Hvad det förra, eller lärarens lämplighet för sitt kall i allmänhet, angår, så hörer den frågan egentigen icke hit, emedan, äfven med förutsättning deraf utt läraren icke vore för sitt kall i allo lämplig, kadetternes förfarande vid detta tillfälle likväl — icke blott till formen, utan ock förnämligast till sitt väsende eller den anda, som deri uttalt sig — varit, enligt mitt förmenande, högst straffvärdt; men förbigående torde dock få anmärkas, att den nu frågavarande läraren tillförne skall hafva erfarit prof ff kadettcorpsens tillgifyenhet, samt att det, af en del yngre kadetter nu framställda, klander är obestyrkt samt af dem sjelfva återkalladt och afbedt. Hvad åter den sednare omständigheten beträffar, så visa handlingarna, att, sedan de tre kadetterna len 4 Dec. för läraren förklarat sig icke kunna göra ien af honom äskade ursäkten, han samma dag om förhållandet gjort anmälan till styresmannen; att, påföljde dag, förhör af tjenstgörande majoren hålits, och rapport till guvernören i ämnet aflemnats — att väl, enligt guvernörens befallning, vidare unlersökning fått anstå öfver söndagen, i synnerhet som kadetterne innan dess (måndagen) kunde förklara sig beredvilliga att bedja (läraren) om förlå:else; men att, då sådant icke skett, undersökning, kompanichefernas och de flesta kompanioflicerarnes närvaro, om måndagen ägt rum. — Hvilka äro då le flere dagar, under hvilka akademiens befäl blott åskådat, utan att hafva tagit någon hand om saken ? Med så ringa kännedom om sanna förhållandet, illåter sig likväl insändaren än vidare, att spefullt yttra sig om styresmannens, tjenstgörande majorens och guvernörens tillgöranden — säger om kommit.erades, efter noggrannt öfvervägande af allt hvad saken förefallit fattade beslut, att man ifrån en sådan domstol, ) väntat ett mera moget omdöme — att vederbörande synas här samt och synnerligen hafva ådagalagt temligen mycket oredighet uti begreppen; m. m. — samt låter påskina att i förevarande fall, trenne i sitt uppförande oförvitlige ynglingars framtid lättsinnigt, kortsynt och utan tvingande nödvändighet blifvit uppoffrad, för hvad insändaren förklarar utgöra blott ett formfeln, en af de minsta ungdomsförseelser. För att sätta läsaren i tillfälle att härom dömma, anser jag mig böra meddela hufvudsakliga innehålet af styresmannens och tjenstgörande majorens, på guvernörens befallning. efter undersökningens slut, afgifna utlåtanden, hvilka uppenbarligen legat och bordt ligga till grund för kommitterades beslut i saken. Styresmannen yttrar: Sedan de i 46 Saf Kongl. Maj:ts nåd. reglemente för krigsakademien föreskrifne ömma föreställningar först blifvit försökta och förnyade ej mindre af lektor N. N. sjelf och styresmannen för afdelningen, än af majoren och guvernören, utan att hos kadetterne rättelse kunnat vinnas, och enär desse fortfara i sin vägran, att inför afdelningen gifva lektor N. N. nöjaktig upprättelse, finner jag, ehuru smärtsamt det än är, för god ordnings upprätthållande i inom krigsakademien, mig nödsakad förklara, att jag anser ordningsmännen N. N. och N. N. och kadetten N. N. i denna sak så svårt hafva felat, att de af hr guvernören kunna till entledigande från krigsakademien anmälas. — — — — -— -— Slutligen bör jag inför hr guvernören öppet förklara, att samtlige lärarne känna sig sårade af den svåra förolämpning, som nedre afdelningen tillfogat en af våra medlärare, och att vi äro förvissade, att hr guvernören bereder lektor N. N. all möjlig upprättelse. Ajenstgörande majoren säger: — — — — Efter att sålunda hafva redogjort för den undersökning, jag på br guvernörens befallning med nämde kadetter anställt, och hvad jag i öfrigt i detta mål haft mig bekant, bör jag uttala min och befälets öfvertygelse, att den sammansättning och sidovördnad ej mindre mot befäl än lärare, som denna höst oftare ägt rum inom nedra afdelningen, icke får tillskrifvas hela afdelningen utan endast några få kadetter, hufvudsakligen inom 3:dje klassen, hvilka, med stort välde öfver sina yngre kamrater, sjelfva älska oordningar och skickligt veta skjuta mängden framför sig, under det de sjelfva på allt sätt söka draga sig undan. — Jag anser mig således göra kadettcorpsen i allmänhet rättvisa, då jag nämner, att ej endast hela öfra afdelningen i denna sak icke deltagit i sina kamraters uppförande, utan att äfven inom sjelfya nedra afdelningen, i hvars namn kadetterna N. N., N. N. och N. N. försäkrat sig hafva håndlat, de flesta lifvas af en vida bättre anda, än man, efter kadetternas egna vid undersökningen gjorda uppgifter, skulle kunna vänta. Men just för vinnande af en bättre disciplin inom kadettcorpsen och för bibehållandet af den goda anda, som vid ett militärläroverk är af så väsendtlig vigt, anhåller j jag, att sjelfva upphofsmännen och ledarne af detta svåra tilltag allvarligen måtte bestraffas, och jag kan göra det så mycket heldre, som äfven jag, cnligt hvad jag haft äran anföra, sökt förmå kadetterna att godtgöra hvad jag i början trodde att de endast aft ungdoms obetänksamhet hade felat.